Missbruk fungerar inte som jag en gång trodde

"I would tell myself 'tonight I will not get wasted'. And then something would happen, or nothing would happen. And I'd get that feeling. And you all know what that feeling is. When your skin is screaming and your hands are shaking. And your stomach feels like it wants to jump through your throat. And you know that if anyone had a clue how wrong it felt to be sober, they wouldn't dream of asking you to stay that way. They would say 'Oh jeez, I didn't know. It's okay, do that amount of cocaine. Have a drink. Have twenty drinks! Whatever you need to feel like a normal human being, you do it. And boy, I did it. And I didn't care about the consequences because I knew they couldn't be half as bad as not using."
- Från en av mina favoritfilmer 28 days

Jag har under hela mitt liv haft samma åsikt som de flesta andra när det kommer till alkoholister och missbrukare för övrigt. "Äh, de där A-lagarna som sitter ute och super sig fulla om dagarna får skylla sig själva. Det är ju som Magnus Betnér säger. Att alkoholism är en sjukdom lika mycket det är en sjukdom att drämma till sig med en hammare på knät och klaga över att man har blivit blå". Jag har alltid sagt att beroendet i sig är en sjukdom, absolut, men gör man valet att dricka de där första glasen alkohol och sen tillåter sig själv att fastna så får man ta det ansvaret. Jag tokälskar Magnus Betnér och håller med honom i de flesta av hans åsikter men det senaste halvåret har jag tänkt om. Jag har efter mer insikt i problemet bytt åsikt och insett att jag visst vill kalla alkoholism och andra sorters missbruk för en sjukdom.

Det började när jag blev ett fan av Russell Brand. Han har ju varit alkoholist, tagit narkotika och varit beroende av otaliga andra saker. Han har med andra ord en typisk 'addictive personality'. Jag upptäckte att han har gjort en dokumentär om ämnet där han tacklar folks fördomar om beroenden. Här har ni anledningen till varför jag har ändrat åsikt: De flesta människor prövar ju någon gång i livet att dricka alkohol. Det är normalt och något som anses vara socialt. Alla tar för givet att ett glas inte är så farligt då alla vännerna dricker det. Men 1 av 10 personer har en beroendegen i hjärnan som triggas igång redan första gången de dricker. Från och med den stunden är de beroende av alkoholen. Och det spårar lätt ur innan de själva inser vad som har hänt. Vi övriga 9 personer klarar lätt att ta ett glas och sen inte dricka mer, men den enstaka personen klarar inte det.

Jag förstår plötsligt hur det här fungerar då jag kan relatera till det. Jag har OCD, alltså tvångstankar. Men OCD-genen i min hjärna triggades inte igång förrän i tidiga tonåren. Innan dess visste jag inte att jag led av det. Tvångstankar är ett beroende det också. Man blir beroende av att utföra handlingar för man har en känsla i kroppen som är så stark att det är svårt att stå emot. Det fungerar likadant med ätstörningar och alkoholism. Även fast jag har gått i terapi och nu har mina tvångstankar under kontroll så kämpar jag dagligen med det. För det finns en liten röst i mitt huvud som hela tiden gnager och tycker att jag ska göra det ena och det andra för att dämpa ångesten som tankarna ger mig. Så personerna som blir alkoholister och missbrukare... de har alltid varit det. Från dagen de föddes så var de dömda till att bli beroende av något. Så när vissa av dem till slut tar tag i problemet och går i terapi så betyder det inte att beroendet försvinner. Det ligger och gnager i bakhuvudet och det blir en daglig psykologisk kamp för att stå emot det. 

När jag fick den här förklaringen så var det som en uppenbarelse. Jag kan relatera nåt så otroligt starkt till detta och förstår precis hur det är, för tvångstankar är ett slags beroende också. Man blir beroende av att utföra tvångshandlingarna för det dämpar ens ångest. Men i slutändan så blir resultatet bara en katastrof. Så jag har insett nu att deras beroenden trots allt är en sjukdom. Eller i alla fall en störning, för OCD är klassad som en psykisk störning. Hur ska man i all sin dar kunna veta att man har den där genen i hjärnan när man tar sitt första glas? Man tror ju inte att man tillhör den skaran. Och det är ju inte förrän man är beroende som man märker att man är det. Och då är det fruktansvärt svårt att ta sig ur den situationen.  

Intervju med Matthew Perry där han pratar om sin tid som missbrukare