Bucket list 2

Min bucket list fylls hela tiden på med fler saker... här är de senaste!

61. Hålla i en koala. De kramar nämligen en tillbaka och är sjukt söta och lugna.

62. Se Nightwish live

63. Skaffa hund. 

Helst en eurasier, svensk lapphund eller finsk lapphund beroende på vad min allergi tolererar.

64. Dansa till jazzmusik på New Orleans gator

65. Ta en sommarpromenad på Idre fjäll. 

(Jag har redan gjort det som liten, men minns inget och det ser så fint ut på hemmavideon).

Här har vi bildbevis på att lillsyrran var med då också...

66. Semestra i Norge

67. Vlogga på YouTube

68. Lära mig klappa med i "The cup song"

Lavaströmmar och annat kul på semestern!

Såg precis på Aftonbladet att Europas mest aktiva vulkan Etna har haft ett utbrott igen. Fattar fortfarande inte att jag har varit uppe där. Och ändå var det så odramatiskt när det väl hände. Jag hade aldrig någon direkt dröm om att stå uppe på en vulkan innan dess, helt enkelt för att jag inte visste att man kunde göra det!

  

År 2005 åkte jag till Malta på en tre veckor lång språkresa. Har du inte fyllt 18 år än och har möjlighet; ta då chansen. Jag åkte med STS men vet att det finns flera andra organisationer som arrangerar detta också. Man kunde bo hos en värdfamilj men jag är glad att jag bodde på hotell som de flesta andra gjorde. I mitt hotellrum var vi fyra tjejer som inte har hörts mer än någon enstaka gång sedan resan, men under den perioden var vi väldigt tajta.

På förmiddagarna åkte vi i minibussar till skolan (gaah, att ens bara berätta om den här resan gör att  saknaden kryper sig på något enormt) och där hade vi engelskalektioner utifrån hur vi låg till sedan tidigare. Engelska har alltid varit mitt favoritämne så på första dagen fick jag nästan alla rätt på provet och placerades i den avancerade klassen. På rasterna köpte vi glass i kiosken och chillade på skolgården som var stängd med galler, kedjor och hänglås för vår egen säkerhets skull. Vid lunchtid fick vi välja om vi ville åka med bussarna tillbaka till hotellet eller följa med till en ny strand. Jag vete tusan hur många stränder Malta har men vart man än skulle på ön så tog det 20 minuter och vi fick se en ny strand nästan varenda dag. På helgerna fanns det möjlighet att dansa loss på STS egen nattklubb som låg utomhus inringad av en mur. Det var ett stort område fyllt med palmer och dansgolv. En gång hittade vi till och med en liten vild kattunge som gärna ville gosa.

Jag tänkte mycket på Malta idag för jag har sett "Dirty Dancing 2 - Havana Nights" för biljonte gången. Nog för att jag INTE träffade en random kille och började dansa salsa varje dag på Malta, men den filmen påminner mig ändå om resan. Husen och allt runt omkring var sandfärgat och skolkorridorerna lika färgglada och öde.

De som ville fick i förväg köpa extra resor. Jag och en av mina rumskompisar valde att åka över till Sicilien en dag. Efter att ha gått upp mitt i natten och spenderat ett par åksjuka timmar på en båt så kunde vi äntligen skymta vulkanen Etna långt bort. Vi fick först spendera några timmar på en marknad och sedan skulle vi åka med buss upp på vulkanen. Vår karismatiska guide Fransesca meddelade med stor förtjusning i mikrofonen att den vita röken som puffade upp från toppen betydde att vulkanen snart skulle få ett utbrott. (Inte ens våra ledare kunde låtsas att dem var bekväma med situationen då, haha).

På vägen upp såg man hus ligga halvt begravda efter tidigare utbrott. Ca 500-1000 meter innan toppen stannade man och där finns det restaurang och flera från lokalbefolkningen som säljer saker. Min rumskompis Linnea testade så många olika sorters honung att jag var förvånad att hon inte mådde illa! Vi poserade vid kanten av en krater där det blåste något så fruktansvärt. Hade man inte fötterna stadigt på jorden så hade man nog ångrat att man inte tog på sig fallskärm. Det betade dock en hel del getter på det här stupet och jag kan bara beundra deras mod...

Yo soy Caroline

Är så nöjd med min nya skrivpartner! När man ska göra stora skolarbeten med främlingar så brukar det antingen kunna bli grymt bra eller grymt dåligt. Även om man har samma intressen så kan ens personligheter och sätt att skriva texter på sätta rejäla hinder på vägen. Idag träffades jag och Sussi för att börja arbeta för första gången och det gick kanonbra! Jag pallar inte att arbeta med personer som tar allt på för stort allvar, så Sussis flummiga humor passar mig perfekt. Vi har nästan läskigt lika idéer om hur vi vill formulera meningar och lägga upp arbetet. Jag ser äntligen fram emot att skriva examensarbetet igen. Jag sov dåligt inatt och var på dåligt humör igår kväll så nu har jag fått en välbehövlig energikick.

Jag har även tagit tag i en av sakerna som står på min bucket list; att lära mig spanska igen. För en vecka sedan hittade jag ett program på nätet som inte kostade mycket att skaffa och direkt gick jag igenom flera lektioner. Nu har jag låtit det sjunka in ett tag och ska köra nästa omgång idag!

¡Buenas tardes!

"Att få en sak ur världen försvåras ofta av att vi inte lever i samma" - Stig Johansson

Ett skepp med klagomål kommer lastat. Är så frustrerad över matchningsprocessen just nu! Ni som redan är au pairer, hur länge brukade ni vänta på att få svar eller någon form av kontakt med familjerna ni blev matchade med? Jag har märkt att det är jättevanligt att man inte hör ett pip på två veckor och då tappar jag tålamodet och går vidare i processen. Cultural Care säger att vissa familjer kan ju vara bortresta, och visst kan dem vara det... men halva Amerika är väl inte på semester i slutet på Januari när de precis har gått tillbaka till jobbet efter julledigheten? Dessutom så är ju flera av dem hemma med sina barn. Hur kan det då inte finnas tid i alla fall en gång i veckan att sätta sig vid datorn och kolla mejlen? Det tar högst 5 minuter.

Den andra sortens värdfamilj är de som bokar intervju med mig nästan direkt. Det gör mig ju jätteglad för jag tänker "Yes, de har läst min profil och gillar den!". Men sen kommer det oftast fram att de tänker ställa alla profilfrågor genom intervjun istället. Profilen som jag satt i flera MÅNADER och skrev ihop så att de skulle SLIPPA ställa såna frågor flera gånger. Jag är helt okej med att svara på vissa av de frågorna för en del saker vill man ju bara beta av när man lär känna varandra, men den senaste familjen tog priset.

Vi bokade en intervju igår så jag satte väckarklockan på ringning idag så jag inte skulle försova mig. Men för det första så kallade dem mig för Elin (mellannamn) trots att jag hela tiden tydligt skrev under mina mejl med Caroline. Sen bad de mig skriva vilket datum jag tidigast kunde åka och jag skrev att skolan slutar den 8:e juni, vilket jag redan hade skrivit i mitt första mejl till dem långt innan det ens blev tal om en intervju. Då blev inte intervjun av ändå för de berättade plötsligt att de behöver en au pair tills i maj. Jag börjar fan tröttna alltså. Det känns som att de bara slösar bort min tid och energi och inte alls tänker på att jag som au pair också vill ha (och förtjänar) tydliga svar så snart som möjligt. Jag önskar att vi au pairer också kunde bli matchade med flera familjer samtidigt, så man slipper känna att man sitter fast tills dem tackar nej eller tills man ringer Cultural Care och ber att dem tar bort familjerna från ens profil! Men så fort jag tänker att jag ska stanna hemma i Sverige istället så skriker hela kroppen nej.

Så jag fortsätter väl då...

Det borde inte finnas någon garderob

För bara några månader sedan gick skådespelaren Wentworth Miller ut med att han är homosexuell. Han hade blivit inbjuden till en filmfestival i Ryssland men på grund av landets regerings inställning till homosexuella så valde han att tacka nej till inbjudan. En tid därefter höll han ett tal inför en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter. Där pratade han om hur han hela sitt liv har varit helt emot att komma ut ur garderoben och att han aldrig riktigt känt sig hemma i någon grupp. Det är inte konstigt att Wentworth kände sig splittrad under sin uppväxt. Han är född i England och uppväxt i USA. Han har afrikan-amerikanskt, jamaicanskt, brittiskt, tyskt, judiskt, cherokee, ryskt, franskt, holländskt, syrianskt och libanesiskt ursprung! Och så är han homosexuell utöver det. Vilket gäng skulle han möjligen kunna umgås med utan att känna sig som en outsider? Utifrån hur samhället ser ut idag menar jag. Ju längre grupperna distanserar sig från varandra och bara umgås med "sin egen sort" så kommer de med flera bakgrunder aldrig känna tillhörighet.

Det här är anledningen till varför jag vill bli av med alla stämplar. Bort med allt sånt och titta endast på människor som individer istället. Jag tycker Wentworth gjorde helt rätt i att tacka nej till inbjudan att åka till Ryssland och bli hedrad där för han visste att många i det landet inte skulle hedra honom om de visste vem han verkligen var. Fast vi får inte glömma att det säkert fanns en och annan i det landet som hade tagit emot honom med värme oavsett vad. För som vi redan vet så delar inte alltid regeringen och landets invånare samma åsikter. Så de som säger att de hatar Ryssland kan lägga ner direkt. Det finns inget som helst belägg för att hata ett helt land.

Om vi bara slutar anta att alla barn och ungdomar är heterosexuella så skulle det inte finnas någon garderob att komma ut från. Om vi slutar säga "Åhh, kolla de leker pojkvän och flickvän. De är sååå kära." så fort en pojke och en flicka leker ihop så skulle det spela en stor roll. Kanske inte för barnen som är heterosexuella, men för de som är bisexuella, homosexuella... etc. Tro inte att det lilla du gör inte påverkar barnen du tar hand om. Våga utvärdera dig själv och se ifall du kanske tar den lätta vägen eller inte.

Självklart är man livrädd för att komma ut från en garderob som man inte visste fanns när man var liten. "Ingen annan av mina kompisar sitter ju i nån slags garderob, så varför måste just jag göra det?". Det är inte de själva som bestämmer det utan samhället gör det åt dem. Och ju äldre de här personerna blir desto mer inser de att de inte bara kan öppna dörren och säga "Hej, kolla på mig, jag är gay och stolt över det!". Nej istället riskerar de att bli nedslagna. Har de tur så stöttar några vänner dem, men i det stora hela är de nog väldigt ensamma. Vissa som inte tillhör den heterosexuella normen kliver aldrig ens ur garderoben för de är så nedgrävda i rädsla att de hellre tar livet av sig.

Jag tycker inte man ska tvinga någon ur garderoben. Vissa av oss är öppna för att vara deras vänner, men tyvärr så är inte resten av samhället lika öppna. Personens rädsla är med andra ord befogad. Någon dag kommer förhoppningsvis alla som står utanför normen att kunna gå bland oss utan rädsla. Men tills vidare; om du misstänker att någon är gay, bi etc. finns bara där för den då och visa uppskattning för denne som individ. Det om något kommer hjälpa dem att våga vara sig själva så gott de kan utan att behöva sätta en stämpel på sin sexualitet.

                   

Ja vart tusan är pappas lakan...

Något så konstigt hände igår natt. Jag hade precis vänt på dygnsrytmen så jag vaknade två gånger under natten för hjärnan hade inte riktigt anpassat sig ännu. Jag var vaken i ett par minuter åt gången och somnade sedan om. Men jag minns tydligt att jag var klarvaken och jag minns vad jag gjorde. Andra gången jag vaknade så kom jag att tänka på något som jag skulle påminna mig själv om dagen därpå. Som vanligt antecknade jag det i mobilen och somnade om. Men sen när jag vaknade och läste vad jag hade skrivit.... alltså... 

"Vart har jag lagt pappas lakan?"...

Vad i hela fridens namn menade jag med det här!?!? Haha! Jag är väldigt säker på att jag aldrig har rört pappas lakan. Fick lov och varna pappa nu att nästa gång han och mamma ska byta sängkläder så kommer dem väl inte hitta det dem behöver... xD haha! Jag brukade gå i sömnen när jag var liten så jag kanske har återupptagit den fina lilla vanan. Jag var nog inte så klartänkt igår natt som jag trodde.

Hähä!

"Du har gott om tid på dig"

Under min lärarutbildning så har vi haft Verksamhetsförlagd utbildning - även kallad VFU. Jag var på en toppenbra förskola där jag lärde mig massor och pedagogerna fick mig att känna mig som en i gänget. Men det var en pedagog där som en dag sa något som gjorde mig paff. Det var flera som hade gått i pension just då och därför hade jag funderat mycket på min egen pension. Kommer jag att ha samma arbete när jag pensioneras? Många lärare klagar på att det här är ett sånt tufft jobb, men sen stannar de ändå kvar för det är för jobbigt att gå tillbaka till högskolan. De fastnar i en ond cirkel och blir till slut deprimerade. En vanlig Svensson arbetar ca 40 år av sitt liv. Det är uppenbarligen en lång tid. Så jag har funderat på vad jag själv ska göra för att inte fastna i den där onda cirkeln. Jag vill inte en dag hata mitt jobb. Jag vill älska det lika mycket då som jag älskar det nu! Därför har jag tankar om att kanske gå ett par fotokurser och arbeta som fotograf ett tag. Det är det enda jag kan tänka mig att göra utöver att vara förskollärare. Det skulle bli en bra paus för att andas någonstans i mitten av min karriär. Efter det går jag gärna tillbaka till att arbeta som förskollärare igen.

Jag nämnde det här för den pedagogen, som själv börjar närma sig pensionen. Hon skrattade och sa att jag har så gott om tid att tänka på det där. När hon fortsatte säga vad hon tyckte så fick jag känslan av att hon tyckte jag var lite fånig och naiv. Som att jag inte förstod att livet är jättelångt. Det är tyvärr ett typiskt svar. Många verkar reagera såhär när unga människor, som jag, pratar om sådant här. Men är vi verkligen så dumma? Bara för att vi tänker på framtiden så betyder det ju inte att vi inte njuter av nuet samtidigt. Jag tycker snarare det är naivt att inte tänka på hur långt eller kort livet är.

För två år sedan kom det ut en bok där författaren hade forskat om vad döende människor ångrar allra mest. Ska den här boken verkligen gå förlorad, eller ska vi vara den första generationen som faktiskt tar till oss de här råden och lever efter dem? När jag når pensionsåldern och en ung elev diskuterar dess framtid med mig så hoppas jag att min attityd fortfarande är att ta för sig av livet. Att lyckas innebär inte att få högst betyg eller bli rik. Se sånt som en trevlig bonus. Jag vill inte sätta där och tänka "Vart tog all tid vägen? Mitt liv sprang bara iväg!"...

 Fem saker som döende ångrar allra mest!

5. Man ångrar att man inte har tillåtit sig själv att vara lycklig.

Är det tufft just nu så lägg dig på en gräsmatta och titta upp i det blå. Små saker är också värda att bli lycklig av.

4. Man ångrar att man inte har hållit kontakten med sina vänner.

När jag får lust att ta kontakt med en gammal kompis så gör jag det bara. Det får bära eller brista. Ibland har jag fått tillbaka den vänskapen, ibland inte. Men man blir ofta förvånad över den positiva responsen!

3. Att man inte har mod att uttrycka sina känslor.

Jag talar om allt med mina vänner. Jag lägger korten på bordet och säger som det är. Det finns ingen poäng med att låtsas som att varenda del i ens liv är ett perfekt pussel. Så om det är rörigt pratar jag om det, för det hjälper.

2. Att man har arbetat för mycket och för hårt.

Särskilt männen hade svarat detta i boken. Vilket jag kan förstå för de uppfostras till att tänka och bete sig såhär. Därför tycker jag det är superbra när hårt arbetade personer som till exempel min pappa väljer att börja segelflyga igen. Gör det ni tycker är kul här i livet. Flytta närmre till jobbet så ni kommer hem lite tidigare om kvällarna, då sparar ni dessutom in pengar på bil och buss så ekonomin mår bättre. Och om du inte trivs med jobbet, byt! Typ en tredjedel av min lärarklass bestod av personer i 40 års åldern som hade bestämt sig för att byta inriktning. Det är bara modigt!

1. Att man inte vågade leva sitt liv som man själv ville, utan levde efter andra människors förväntningar.

Det här är det värsta jag vet. Panikstädningen som sker när man ska få gäster, att man inte pratar med andra om vad som pågår i ens liv för man är rädd att bli dömd, att inte våga ta på sig en baddräkt för man inte har nått "beach 2013", att man ska framstå som den perfekta värden/värdinnan på en fest, veta allt, göra allt, ha MåBra-tidningar liggandes framme lite diskret... jag motarbetar det konstant och vägrar leva efter vad andra förväntar sig av mig. Ibland trillar jag dit och blir sur på mig själv. Men för det mesta känns det riktigt skönt, för guess what? Att inte leva efter vad andra tycker är detsamma som att vara fri!

Sometimes the chains that prevent us from being free are more mental than pysichal

Originella låtar

Jag är ett stort fan av serien "The Originals" som är en spin-off serie till "Vampire Diaries". Båda har häftiga storylines och musiken är som grädden på moset. Det är inte många film- och TVskapare som lyckas pricka så rätt när musiken ska väljas. Nu har "The Originals" dragit igång igen efter juluppehållet och som vanligt vaggades jag in i en annan värld när jag såg det tionde avsnittet. Här är några av mina favoritlåtar genom åren som har gått!

En sån dag

Skulle lätt kunna somna med pannan på tangentbordet nu. Kom hem från skolan för en timme sedan. Det här var den enda lektionen jag behövde gå på den här terminen och jag kan inte med ord förklara hur skönt det är. Jag gjorde det jag skulle, vilket var att hitta en ny skrivpartner till exarbetet. Och jag hittade den perfekta! En jättetrevlig tjej som också ville ha genus som ämne. Det första jag gjorde efter att ha kommit hem från kylan och affären var att duscha och sen slänga ihop en paj. Skjuts in i ugnen på direkten för tröttheten har krupit sig på i flera timmar nu. Ändå varade bara lektionen 2½ timmar. Men så skulle jag ju pendla till och från Eskilstuna också.

Nu ska jag se mina favoritdokumentärer om vilda djur som lever på reservat. Har ni inte sett dessa fina dokumentärer så rekommenderar jag starkt att ni tittar!!

Bucket list

 Fet text = Avbockat och klart!

1. Skaffa en egen lägenhet

2. Bli klar med min lärarutbildning

3. Skaffa jobb som förskollärare

4. Betala av mina privata skulder

5. Åka hundsläde

6. Se norrskenet

7. Åka snöskoter

8. Bo i det nordligaste Sverige under vintern

9. Bli fadder till ett barn någonstans i världen

10. Bli medlem i djurens rätt

11. Uppleva medeltidsveckan i Visby

12. Se slott och gröna dalar i det skotska höglandet

13. Bo utomlands en längre tid

14. Åka till Grekland och uppleva dess historia

15. Semestra på Hawaii

16. Arbeta som au pair i USA

17. Spendera en heldag på Disneyland

18. Spendera en heldag på The wizarding world of Harry Potter med syrran

19. Se gorillor i det fria

20. Lära mig ytterligare ett språk - helst spanska då jag tyckte det var kul att läsa på högstadiet men gav upp när grammatiken blev för svår.

21. Se Faraonernas pyramider i Egypten

22. Dansa loss i Sydamerika

23. Ta mig modet att skriva upp mig som organdonator

24. Kasta ut en flaskpost i Medelhavet

25. Tatuera mig

26. Bygga en snöigloo som jag gjorde när jag var liten

27. Besöka hobbit village på Nya Zeeland

28. Åka till Queenstown på Nya Zeeland

29. Besöka Leavesden studios där Harry Potter spelades in

30. Färga håret illrött

31. Bli djurfadder

32. Ha en trädgård med egenodlad potatis, ärtor, tomater, jordgubbar, hallon, rabarber, morötter, körsbär, äpplen, päron m.m

33. Se "The Big Five" i Sydafrika

34. Fira jul och nyår på Bondi beach i Australien

35. Hälsa på hemlösa och bjuda dem på mat och ge bort kläder

36. Bo på en ranch i "The south" i USA och leka cowboy

37. Bygga en koja ute på en veranda och, oavsett om det ösregnar eller inte, sova där under natten

38. Se valar och delfiner i deras naturliga miljö

39. Gå en fotokurs och bli en bättre hobbyfotograf

40. Stå uppe på en vulkan

Bilderna där jag själv står uppe på vulkanen Etna är på min trasiga hårddisk. 

Så ni får nöja er med den här modiga lilla geten... ;)

41. Bli yogaproffs

42. Åka luftballong

43. Skaffa hair extensions hos frisören

44. Våga åka utomlands helt själv någon gång (språkresan till Malta räknas inte för då hade vi ledare med oss)

45. Skriva en bok

46. Bo i en mysig liten cottage i en förort eller på landet någonstans i Storbritannien. Precis som Kate Winslet gjorde i "The Holiday".

47. Kunna gå ner i spagat igen

48. Skaffa barn - gärna både biologiska och adopterade

49. Stå på Times Square i New York och titta upp emot himlen

50. Åka helikopter

51. Se en föreställning på Broadway

52. Besöka Leksands kyrka där min farmors sida av släkten har mycket historia

53. Släktforska på min morfars sida i USA

54. Leva loppan i Los Angeles och på The Sunset Strip

55. Festa och se shower i Las Vegas

56. Gå på en guidad tur i Västerås domkyrka

57. Spendera en solskensdag på Château de Versailles

58 Vara värdinna för en av de årliga släktträffarna när jag blir äldre

59. Bjuda in släkt och vänner till ett öppet hus en helt random dag för att bjuda på mina absoluta favorit bakverk. Bara för den trevliga sakens skull.

60. Åka på bilsemester utan något specifikt mål utan stanna där det ser fint ut.

 

Det jag har kvar för att bli lärare

Jag är omregistrerad på ett par av de kurserna som jag inte är godkänd på och har kollat in dessa scheman. Behöver inte gå på alla lektioner eftersom att jag redan har gått på dem, så är nästan lite peppad att sätta igång och börja med skolan igen. Kommer ju säkert ångra mig ganska snabbt när jag väl måste skriva allt, haha... brukar bli så. Det här är det enda jag har kvar (vilket kanske ser ut att vara mycket för vissa, men jämfört med hur långt efter jag var förut så är jag bara nöjd och glad!)...

Läs- och skrivinlärning - Väntar på svar på en enda tenta. Är den godkänd så behöver jag inte ta igen den kursen när jag kommer hem från USA.
Pedagogisk kommunikation i teori och praktik - Har två tentor kvar här som jag ska försöka bli godkänd på under de närmsta veckorna.
En skola för alla i en värld för alla - Har en meritportfölj kvar att skriva. Det handlar helt enkelt om hur jag själv vill arbeta som lärare i framtiden så även fast det är ett stort arbete att skriva så ser jag fram emot det.
Examensarbete på grundnivå inom kunskapsområdet pedagogik - Examensarbetet som jag ska få en ny skrivpartner till. Bryr mig inte så mycket om vad ämnet är längre, vill bara ha det gjort.
Lärande i matematik - Kursen som jag kommer ta igen när jag är tillbaka i Sverige.

 

Om du grips av panik, se till att gripas av konstruktiv panik

Skolan börjar igen nästa vecka. Gör lite allt möjligt om dagarna. Har tagit nån slags semester den senaste tiden vilket är skönt. Jag tog tag i att bli vigare igen också. Jag vart ju så motiverad när jag såg de gamla bilderna där jag kunde gå ner i spagat bland annat. Så nu jäklar. För en vecka sedan började jag stretcha för fullt. Hade glömt hur skönt det är att stretcha och pressa musklerna. Och jag är stolt över att jag bestämde mig för att göra något och sen stod fast vid det också! Jajamen, en hel gång stod jag fast vid det. En gång har jag stretchat... haha...

Så just nu spenderar jag nätterna med att mysa med värmeljus och se Prison Break på datorn. Sen går jag och lägger mig vid kl 6 på morgonen och vaknar efter lunch. Jag såg aldrig den sista säsongen av Prison Break, den var en av mina favoritserier men jag tappade intresset efter tredje säsongen som var sisådär. Men nu när jag äntligen ser den fjärde och sista säsongen så visar den sig bara riktigt bra! Lite roligt att jämföra första och sista säsongen dock. De är som två heeelt olika TV-serier. Har hört flera säga att de var besvikna på hur allt slutade så jag lär väl få reda på det inom några dagar.

På torsdag har min klass en rosceremoni ordnad av en elev. Jättefint gjort och jag tänkte vara med. Det kommer vara en enkel grej i kyrkan med tal av prästen, lite sång och kanske tal av någon elev. Sedan kommer två av våra lärare dela ut rosor till alla. Jag ändrade mig i sista stund och mejlade ikväll hon som ordnar det hela och bad henne stryka mitt namn. Jag tyckte det skulle vara ett fint tillfälle att säga hej då till min klass. Men sen skrev alla så mycket på facebook om att de har tagit examen och det är ju kul för dem. Men jag ligger för det första efter och kommer dessutom att avbryta mina studier för att åka till USA. Jag uppfyller två drömmar samtidigt kan man väl säga. Jag blir både förskollärare och au pair på en och samma gång. Och det är ju inte så pjåkigt. Jag har hela livet på mig att arbeta här i Sverige men bara en chans att åka iväg som au pair. Den här examen som jag jobbar på kan jag ta senaste sommaren år 2018 och jag får inte stanna i USA längre än till sommaren 2016 så det finns ingen direkt tidspress. Jag kommer troligen bara ha en mattekurs kvar. Så istället kommer jag ha en större fest för släkt och vänner när jag tar examen på riktigt. Ser redan fram emot den dagen.

(Här tänkte jag lägga in en bild från min student, men eftersom att min hårddisk inte vill fungera rätt så ska jag imorgon skicka iväg den till en reparatör. Försöker att inte freaka ur totalt då den innehåller en massa viktiga minnen, så tänker bara hoppas att de kan rädda vad som räddas kan...)

Instagram-krångel

Jag orkade inte hålla på och krångla med programmet jag använde för att automatiskt uppdatera min Instagrambilder här på bloggen. Så nu har jag helt enkelt bara skapat en direktlänk dit. Här till höger kan ni klicka för att se mina Instagrambilder. Föredrar egentligen att ladda upp bilderna direkt här på bloggen eller FB för Instagram gör bilderna mindre så man är tvungen att klippa bort en del tyvärr. Men kommer nog uppdatera där lite oftare när jag är i USA.

På rosornas ö

Jag håller ju på och skriver en lista på saker jag vill göra efter att jag kommit hem från USA. Det är sånt som jag har velat göra i flera år men nu samlar jag allt på ett ställe så jag kan bocka av det vart eftersom. När man bara lever en gång så får man väl lov att vara lite organiserad så att inte tiden rinner iväg och man en dag står där utan några uppfyllda drömmar, tänker jag. En av de grejer som jag vill göra är att besöka medeltidsveckan i Visby!

Ikväll såg jag en väldigt fin dokumentär om just detta. Ända sedan jag upptäckte Gycklargruppen TRiX för åtta år sedan så har jag velat åka dit. Om ni inte vet vilka de är så kan jag säga att de är Västerås stolthet! I sann medeltida anda uppträder de året runt med eld, styltor, poi, teater och mycket mer. Gycklargruppen TRiX åker varje sommar ner till medeltidsveckan i Visby och är en av huvudakterna där. Under den här veckan träffas tusentals människor och äter, dricker och lever som man gjorde på den tiden. Jag har varit på Gotland ett par veckor av mitt liv, innan jag ens visste att medeltidsveckan fanns. Det var strax innan jag skulle fylla nio år och jag minns att det kändes som att kliva rätt in i Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärtas världar. Det var som en perfekt blandning av de två.

Samma gemenskap som grundar sig i ett utanförskap som jag har känt inom rockvärlden verkar också finnas inom den här kulturen. Det är trots allt inte jättevanligt med personer som går runt med riddarhjälm och träsvärd i Stockholms innerstad. Om man då gillar sånt så kan man lätt känna sig fånig om man gör det helt själv. Precis som att jag känner mig lite fånig ibland som har på mig rätt extrema rockkläder när jag inte har någon annan rockälskare med mig. Man blir ju helt plötsligt någon som folk tittar snett på trots att jag innerst inne är en helt vanlig tjej. Det är lätt att säga att man ska strunta i folks fördomar och åsikter och något annat att faktiskt göra det.

Men det är inte bara utanförskapsgrejen som drar mig till detta. Som historieälskare så dras jag gärna till den här typen av miljöer. Jag går mer än gärna på historievandringar och gör utflykter till gamla byggnader och slott. Men det är en sak att läsa böcker och besöka platser där saker har hänt och en annan att faktiskt kliva in i en roll och tillsammans med tusentals andra människor låtsas att man befinner sig på medeltiden. När så många människor gör det samtidigt så kan jag tänka mig att det känns underbart äkta. Den enkelheten som fanns på den tiden saknar jag i min vardag. Titta på hur vi förstör planeten genom att vi använder för mycket av dess resurser. Och mät din puls nästa gång datorn krånglar så mycket att du vill slänga den i väggen. Då kommer nog även du tycka att världen borde vara lite enklare. Att vi borde leva lite mera med naturen istället för emot den. Se gärna den här dokumentären och dröm dig bort en stund...

TRiX på Västerås kulturnatt 2012

90's kid

Det där med att flyga...

Jag låg och tänkte mycket på resan till New York inatt. De au pairer som åkte dit för ett par dagar sedan hade en jättejobbig resa med en massa strul tydligen. Man ser ju inte direkt fram emot att sitta 10-14 timmar på ett flyg. Som längst har jag nog flugit i ca 8 timmar. Men det största problemet för mig är mina öron.  De flesta får ju lock för öronen på grund av trycket, men jag är en av de få som dessutom får vidrigt ont. Under landningen känns det efter ett tag som att huvudet bokstavligen klyvs i två delar och jag är alltid rädd att trumhinnorna ska spricka. Numera försöker jag hålla mig lugn dock för smärtan har än så länge inte visat sig vara farlig. Men alla gamla knep som att tryckutjämna, tugga tuggummi, earplanes och liknande hjälper bara till viss del. Under den sista halvtimmen då planet landar är det som värst. Jag har läst om vissa på internet som lider av samma sak, de flesta av dem var öronbarn men det var aldrig jag. Många av dem skriver att de gråter för att det gör så ont. Själv pallar jag inte ens att gråta. Jag har god lust för jag är så frustrerad, men att gråta eller prata med någon innebär att jag måste röra käken och den trycker bara mer mot trumhinnorna. Så istället blunda jag bara och andas mig genom det.

Det är jättehäftigt att flyga och jag älskar att sitta vid fönstret så jag kan drömma mig bort när jag svävar över molnen. Man fattar ju inte att man är så högt upp. Det går bara att få ett perspektiv på det när man startar och landar och inte ens då kan man förstå hur ett flera ton tungt plan lyckas lyfta bara sådär. Det är makalöst och vackert! Men som mest har jag behövt mellanlanda en gång på en resa. Nu kan det bli så att jag måste mellanlanda två gånger, beroende på vilket flyg Cultural Care bokar in mig på. Känns väl lagom roande att kanske behöva stå ut med den smärtan tre gånger på ett dygn. Suck. Men man får ta en timme åt gången och underhålla sig själv på flyget. Kommer definitivt försöka sova en del, fastän jag sover jättedåligt på flygplan. Och så kommer jag ta med mig två böcker i handbagaget. Dessutom blir det att packa något enstaka ombyte ifall att flygbolaget tappar bort mina stora väskor. Ja jösses... längtar efter att komma igång och skriva packlistor och planera. Det är bland det bästa jag vet. Att organisera!

Flygresan till Kroatien 2010

Receptbok till USA

För flera månader sedan så köpte jag en bok där jag ska skriva ner alla mina favoritrecept. Både matlagning och bakning. Boken är lite shabby chic till utseendet. Älskar prydnader, tavlor och böcker som ser ut att ha stått i sommarstugan i ett halvt sekel. Det finns två anledningar till varför jag har skaffat den här boken. För det första så vill jag ju ha möjligheten att bjuda på mina favoritrecept hos min värdfamilj i USA! De kommer bjuda på sin kultur så jag vill självklart bjuda på min också. Måtten är ju annorlunda där borta så kommer få lov att tänka om lite när jag ska mäta upp mjöl och så vidare. För det andra så kommer jag ju flytta hemifrån efter USA. Genom åren har jag prövat så många olika recept, främst när det gäller bakning för jag tycker matlagning är tråkigt, så jag behöver skapa ett system. Jag vill inte stå i min egna lägenhet en dag och leta i kartonger, datorn och på internet efter ett litet recept. Dessutom vill jag samla på mig recept som till exempel mormor har bakat genom åren. De där kakorna och bullarna hon alltid bjuder på när det är kalas. Barndomsminnen. Sådant ska skrivas ner och bevaras. Det kommer säkert bli fler receptböcker genom åren. Jag ser fram emot den dagen då jag står i ett helt eget kök i en villa och kollar upp på hyllan där alla mina shabby chic receptböcker står! Ikväll gjorde jag varma mackor med champinjonstuvning på själv för första gången och lyckades riktigt bra!

Mmm... det här värmde riktigt gott i magen

Flashback till gymnasiet

I lördags hade jag en återföreningsfest för min gamla gymnasieklass. Bara en tredjedel dök upp men det var mer än nog! Vi hade så otroligt trevligt så jag ångrar inte en sekund att jag anordnade det. Fast från och med att alla skiljdes åt så kändes det plötsligt overkligt, som att det inte hade hänt. Det känns som att jag drömde alltihop. Det är en intressant känsla att först spendera nästan varenda dag tillsammans i två år, vissa tre år, och sedan inte träffa varandra igen på fem år. Plötsligt har man de ansiktena framför sig igen, bara det att vi alla är lite vuxnare och lite mognare nu.

Medan många andra skulle springa åt andra hållet när det blir tal om klassåterträff så är de flesta i vår klass positiva till det. Vi är väldigt olika personer och är starka som individer så de flesta av oss umgås inte längre. Men det är det fina med den här gruppen, att vi inte tycker det känns jobbigt att skiljas åt för vi vet att vi kommer träffas igen och att allt då kommer vara precis som det alltid har varit mellan oss. De här fem åren har sprungit iväg och plötsligt inser jag hur kort tid det var vi gick tillsammans på gymnasiet. Ändå hann vi med så mycket. Det är fantastiskt hur en så kort tid kan innehålla så mycket och lägga en grund för något så fint.

Vi blev totalt 10 personer (av ca 30 st). Det blev pajer i stora lass, bildspel som väckte minnen, tipspromenad om vår gymnasietid, mycket skratt och lite utgång. Jag hade egentligen inte tänkt gå ut då det inte är riktigt min grej längre. Men vi hade så trevligt att jag hängde på en stund. Men där splittrades vi ganska snabbt då vi som sagt är rätt olika individer så jag var nöjd med att gå hem efter knappt en halvtimme. Nu pratas det redan om en till träff redan i juni. Det är då vi egentligen firar fem år sedan vi tog studenten från samhällsprogrammet, så då hoppas jag att få träffa fler av mina gamla klasskamrater!

Jag kunde inte ha fått trevligare gäster än såhär i lördags!

Au pair uppdatering

På julafton matchades jag med en familj som jag genast skrev till för jag tyckte de verkade trevliga! Efter att inte ha hört nåt från dem på 1½ vecka så kontaktade jag Cultural Care som tog kontakt med familjen och de hade inte ens märkt att jag hade mejlat dem. Vilket såklart är förståeligt under jul och nyår! Men de lovade att kolla på min ansökan direkt. De står fortfarande kvar på min profil så de har inte tackat nej än i alla fall. Hoppas jag får chans att prata med dem. Jag gillar dem, men de har inte tillräckligt med information om sig själva på profilen för att jag ska kunna avgöra om de är den rätta familjen för mig.

Jag följer ett par au pair bloggar och imorgon är det flera av dem som åker till au pair skolan i New York. Jag blir nervös bara av att läsa om det! Förstår att det är riktigt pirrigt i magen för er alla nu, men det här är ju just den anledningen varför arbetsgivare kommer se er tid som au pairer som något positivt. För att ni vågade åka fastän det var nervöst och för att ni utmanade er själva att bo i ett land där ni tvingades använda ett annat språk än ert modersmål. Så nu hoppas jag att ni får det riktigt kul under er tid i USA! Jag kommer såklart fortsätta följa era bloggar med spänning!

"Inte den som har mycket är rik, utan den som ger mycket" - Erich Fromm

I somras läste nog de flesta den här nyheten. Jag förstår grejen. Att bara anta att en person inte har pengar är fruktansvärt fult gjort oavsett om det är på grund av fördomar om klädstil, hudfärg eller något annat. Rasism är bland det värsta jag vet och jag tål det inte. Men det finns en sak som ligger ungefär lika högt upp på den listan. Och det är det faktum att en person på riktigt kan gå in i en butik och säga "Hej, jag skulle vilja kolla på den där väskan som är värd 250 000 kronor, tack!".
?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????


INGEN väska är värd så mycket pengar. INGEN. Det spelar ingen roll om den är gjord av Malirikets finaste medeltida guld och graverad med ädelstenar tagna från Tutankhamons mumiekista. Folk ligger på gatorna och svälter samtidigt som Oprah, som har gjort så mycket gott för andra människor, tycker att hon kan lägga en sån stor summa pengar på en liten väska. Hur prioriterar man då? Det var en principsak att hon självklart skulle få titta på väskan. Men har man så mycket pengar att man knappt vet vart man ska lägga dem så kanske man ska skära ner på sin egen lön och ge ännu mer pengar till de fattiga än vad man redan gör. För uppenbarligen räcker inte det som redan ges. Ja för man kan faktiskt välja att inte ta emot pengarna. Det är inget tvång. Jag gillar Uruguays president José Mujica som skänker bort 90% av sin enorma lön varje månad. Den karln verkar vettig.

Jag bryr mig inte om hur väskan såg ut. 

Jag hade gett 500 kr för den. Max.

En sång som passar en au pair

I’m gonna walk a hundred miles
I’m gonna whistle all the while
If that’s what it takes to make me smile
I’m gonna walk a hundred miles

I wanna hold the whole wide world
Right here in my open hands
Maybe I’m just a little girl
A little girl with great big plans

I’m gonna live a crazy dream
Impossible as it may seem
Doesn’t matter what the future brings
I’m gonna live a crazy dream