Det blev ett Nej och det blev ett Ja

Efter att ha skrivit till New Jersey-familjen och frågat om de fått mitt mejl så fick jag svar från "Brad" nyss. Han beklagade att han inte kunde ge mig något bättre svar än tidigare. Det är fortfarande väldigt oklart om han får behålla jobbet eller inte. Han tyckte det var jättetråkigt för de gillar verkligen mig och tror att jag kommer bli en fantastiskt bra au pair (alla fina komplimanger gjorde det knappast lättare att säga hej då). De ville fortfarande att jag skulle jobba för dem om allt löste sig. Men eftersom att situationen var så oklar och sommaren närmar sig så berättade jag om Chicago-familjen. Jag skrev att "Brad" och "Jakes" barn är bra lyckligt lottade som har dem som föräldrar och att jag önskar dom allt gott i framtiden. Jag har inte berättat alls mycket om denna familj så nu när det hela är över så vill jag ge er en bild av dem.

Två 41-åriga män som har en dotter (snart 2 år) och en son (ett halvår gammal). De har precis flyttat till ett fint familjehus som har tennisbana (vi skrattade åt att varken jag eller dem ens spelar tennis) och planer på pool i trädgården. "Brad" och "Jake" har bott i England i 16 år, där "Jake" är född, men efter att ha skaffat barn så flyttade de till "Brads" hemland USA istället. Barnen är födda i Kanada och jag tror de är surrogatbarn, frågade aldrig för det kändes inte brådskande att ta upp. De har båda varit engagerade i politik för att skapa en värld där alla är lika mycket värda. Vi hade löjligt mycket gemensamt. Jag kan inte säga ett enda ont ord om dem. Jag hade bott i en liten stuga i trädgården och om dagarna befunnit mig inne i det stora huset och hjälp "Jake" med barnen. Jag hade så gärna följt med på lekträffar, något "Jake" såg fram emot då det mest är mammor där och han kände sig lite ensam. Utan en vuxen att prata med blir ens hjärna lätt understimulerad. Så jag hoppas att de får en au pair till slut för jag vet hur trött man blir i huvudet av att vara hemma själv med två barn om dagarna.

Jag mejlade Chicago-familjen direkt efter och sa att jag behöver lite tid på mig den här veckan för att smälta allt som har hänt. Men att jag än så länge inte ser någon anledning till att tacka nej till dem! Så jag ska höra av mig när jag har fått andas lite. Jag har ju spenderat flera veckor med att drömma om hur livet i New Jersey/New York kommer se ut. Nu kommer jag inte ens befinna mig i närheten av det! Jag har hört mycket bra om Chicago genom åren så är säker på att det kommer bli bra. Men ni som redan är där som au pairer för gärna berätta om era intryck av stället! Jag vet att jag har i alla fall Frida där borta, som jag har pratat med några gånger :)