The little Prince

När Michael Jackson dog så kollade jag på hans minnesceremoni. Jag spelade till och med in den och har den kvar på datorn. Hans vän Brooke Shields avslutade sitt vackra tal med att citera en bok som hette "The little prince" för den påminde henne om Michael. Det hon läste var så vackert att jag visste direkt att jag måste läsa den här boken själv:

"What moves me so deeply about this sleeping prince, is his loyalty to a flower - the image of a rose shining withim him like the flame within a lamp, even when he is asleep. And I realized that he was even more fragile than I had thought. Lamps must be protected. A gust of wind can blow them out."

Efter att ha skjutit upp det här i flera år så tog jag äntligen tag i det för en månad sedan. Efter allt jag hade läst om den här boken på internet så visste jag att den skulle vara viktig att läsa innan jag började jobba med barn. Jag hade lovat mig själv att läsa den innan jag var klar med min utbildning och innan jag åkte till USA. Det är en barnbok skriven för vuxna. Eller tvärtom. Det beror på hur man ser det. Den är en 88 sidor lång påminnelse om hur barn ser på världen och att vi vuxna alltför ofta krånglar till det. Faktum är vi vuxna nästan förlöjligas i historien och barnen uppmuntras till att inte lyssna på våra tramsiga kommentarer så ofta. Antoine de Saint-Exupéry skrev den här boken i Frankrike för 70 år sedan och dog bara ett år senare. Han fick aldrig veta att den skulle bli en av världens mest lästa och älskade böcker. Alla borde egentligen läsa den, men särskilt vi som jobbar eller ska jobba med barn. Saint-Exupéry lämnade efter en vacker skatt vars värde alla bör känna till.

The little prince went away, to look again at the roses.
"You are not at all like my rose" he said. "As yet you are nothing. No one has tamed you, and you have tamed no one. You are like my fox when I first knew him. He was only a fox like a hundred thousand other foxes. But I have made him my friend, and now he is unique in all the world."

And the roses were very much embarrased.

"You are beautiful, but you are empty" he went on. "One could not die for you. To be sure, an ordinary passerby would think that my rose would look just like you--the rose that belongs to me. But in herself alone she is more important than all you hundreds of other roses: because it is she that I have watered; because it is she that I have put under the glass globe; because it is she that I have sheltered behind the screen; because it is for her that I have killed the caterpillars (except the two or three that we saved to become butterflies); because it is she that I have listened to, when she grumbled, or boasted, or ever sometimes when she said nothing. Because she is my rose."