90's kid

Det där med att flyga...

Jag låg och tänkte mycket på resan till New York inatt. De au pairer som åkte dit för ett par dagar sedan hade en jättejobbig resa med en massa strul tydligen. Man ser ju inte direkt fram emot att sitta 10-14 timmar på ett flyg. Som längst har jag nog flugit i ca 8 timmar. Men det största problemet för mig är mina öron.  De flesta får ju lock för öronen på grund av trycket, men jag är en av de få som dessutom får vidrigt ont. Under landningen känns det efter ett tag som att huvudet bokstavligen klyvs i två delar och jag är alltid rädd att trumhinnorna ska spricka. Numera försöker jag hålla mig lugn dock för smärtan har än så länge inte visat sig vara farlig. Men alla gamla knep som att tryckutjämna, tugga tuggummi, earplanes och liknande hjälper bara till viss del. Under den sista halvtimmen då planet landar är det som värst. Jag har läst om vissa på internet som lider av samma sak, de flesta av dem var öronbarn men det var aldrig jag. Många av dem skriver att de gråter för att det gör så ont. Själv pallar jag inte ens att gråta. Jag har god lust för jag är så frustrerad, men att gråta eller prata med någon innebär att jag måste röra käken och den trycker bara mer mot trumhinnorna. Så istället blunda jag bara och andas mig genom det.

Det är jättehäftigt att flyga och jag älskar att sitta vid fönstret så jag kan drömma mig bort när jag svävar över molnen. Man fattar ju inte att man är så högt upp. Det går bara att få ett perspektiv på det när man startar och landar och inte ens då kan man förstå hur ett flera ton tungt plan lyckas lyfta bara sådär. Det är makalöst och vackert! Men som mest har jag behövt mellanlanda en gång på en resa. Nu kan det bli så att jag måste mellanlanda två gånger, beroende på vilket flyg Cultural Care bokar in mig på. Känns väl lagom roande att kanske behöva stå ut med den smärtan tre gånger på ett dygn. Suck. Men man får ta en timme åt gången och underhålla sig själv på flyget. Kommer definitivt försöka sova en del, fastän jag sover jättedåligt på flygplan. Och så kommer jag ta med mig två böcker i handbagaget. Dessutom blir det att packa något enstaka ombyte ifall att flygbolaget tappar bort mina stora väskor. Ja jösses... längtar efter att komma igång och skriva packlistor och planera. Det är bland det bästa jag vet. Att organisera!

Flygresan till Kroatien 2010

Receptbok till USA

För flera månader sedan så köpte jag en bok där jag ska skriva ner alla mina favoritrecept. Både matlagning och bakning. Boken är lite shabby chic till utseendet. Älskar prydnader, tavlor och böcker som ser ut att ha stått i sommarstugan i ett halvt sekel. Det finns två anledningar till varför jag har skaffat den här boken. För det första så vill jag ju ha möjligheten att bjuda på mina favoritrecept hos min värdfamilj i USA! De kommer bjuda på sin kultur så jag vill självklart bjuda på min också. Måtten är ju annorlunda där borta så kommer få lov att tänka om lite när jag ska mäta upp mjöl och så vidare. För det andra så kommer jag ju flytta hemifrån efter USA. Genom åren har jag prövat så många olika recept, främst när det gäller bakning för jag tycker matlagning är tråkigt, så jag behöver skapa ett system. Jag vill inte stå i min egna lägenhet en dag och leta i kartonger, datorn och på internet efter ett litet recept. Dessutom vill jag samla på mig recept som till exempel mormor har bakat genom åren. De där kakorna och bullarna hon alltid bjuder på när det är kalas. Barndomsminnen. Sådant ska skrivas ner och bevaras. Det kommer säkert bli fler receptböcker genom åren. Jag ser fram emot den dagen då jag står i ett helt eget kök i en villa och kollar upp på hyllan där alla mina shabby chic receptböcker står! Ikväll gjorde jag varma mackor med champinjonstuvning på själv för första gången och lyckades riktigt bra!

Mmm... det här värmde riktigt gott i magen

Flashback till gymnasiet

I lördags hade jag en återföreningsfest för min gamla gymnasieklass. Bara en tredjedel dök upp men det var mer än nog! Vi hade så otroligt trevligt så jag ångrar inte en sekund att jag anordnade det. Fast från och med att alla skiljdes åt så kändes det plötsligt overkligt, som att det inte hade hänt. Det känns som att jag drömde alltihop. Det är en intressant känsla att först spendera nästan varenda dag tillsammans i två år, vissa tre år, och sedan inte träffa varandra igen på fem år. Plötsligt har man de ansiktena framför sig igen, bara det att vi alla är lite vuxnare och lite mognare nu.

Medan många andra skulle springa åt andra hållet när det blir tal om klassåterträff så är de flesta i vår klass positiva till det. Vi är väldigt olika personer och är starka som individer så de flesta av oss umgås inte längre. Men det är det fina med den här gruppen, att vi inte tycker det känns jobbigt att skiljas åt för vi vet att vi kommer träffas igen och att allt då kommer vara precis som det alltid har varit mellan oss. De här fem åren har sprungit iväg och plötsligt inser jag hur kort tid det var vi gick tillsammans på gymnasiet. Ändå hann vi med så mycket. Det är fantastiskt hur en så kort tid kan innehålla så mycket och lägga en grund för något så fint.

Vi blev totalt 10 personer (av ca 30 st). Det blev pajer i stora lass, bildspel som väckte minnen, tipspromenad om vår gymnasietid, mycket skratt och lite utgång. Jag hade egentligen inte tänkt gå ut då det inte är riktigt min grej längre. Men vi hade så trevligt att jag hängde på en stund. Men där splittrades vi ganska snabbt då vi som sagt är rätt olika individer så jag var nöjd med att gå hem efter knappt en halvtimme. Nu pratas det redan om en till träff redan i juni. Det är då vi egentligen firar fem år sedan vi tog studenten från samhällsprogrammet, så då hoppas jag att få träffa fler av mina gamla klasskamrater!

Jag kunde inte ha fått trevligare gäster än såhär i lördags!

Au pair uppdatering

På julafton matchades jag med en familj som jag genast skrev till för jag tyckte de verkade trevliga! Efter att inte ha hört nåt från dem på 1½ vecka så kontaktade jag Cultural Care som tog kontakt med familjen och de hade inte ens märkt att jag hade mejlat dem. Vilket såklart är förståeligt under jul och nyår! Men de lovade att kolla på min ansökan direkt. De står fortfarande kvar på min profil så de har inte tackat nej än i alla fall. Hoppas jag får chans att prata med dem. Jag gillar dem, men de har inte tillräckligt med information om sig själva på profilen för att jag ska kunna avgöra om de är den rätta familjen för mig.

Jag följer ett par au pair bloggar och imorgon är det flera av dem som åker till au pair skolan i New York. Jag blir nervös bara av att läsa om det! Förstår att det är riktigt pirrigt i magen för er alla nu, men det här är ju just den anledningen varför arbetsgivare kommer se er tid som au pairer som något positivt. För att ni vågade åka fastän det var nervöst och för att ni utmanade er själva att bo i ett land där ni tvingades använda ett annat språk än ert modersmål. Så nu hoppas jag att ni får det riktigt kul under er tid i USA! Jag kommer såklart fortsätta följa era bloggar med spänning!

"Inte den som har mycket är rik, utan den som ger mycket" - Erich Fromm

I somras läste nog de flesta den här nyheten. Jag förstår grejen. Att bara anta att en person inte har pengar är fruktansvärt fult gjort oavsett om det är på grund av fördomar om klädstil, hudfärg eller något annat. Rasism är bland det värsta jag vet och jag tål det inte. Men det finns en sak som ligger ungefär lika högt upp på den listan. Och det är det faktum att en person på riktigt kan gå in i en butik och säga "Hej, jag skulle vilja kolla på den där väskan som är värd 250 000 kronor, tack!".
?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????


INGEN väska är värd så mycket pengar. INGEN. Det spelar ingen roll om den är gjord av Malirikets finaste medeltida guld och graverad med ädelstenar tagna från Tutankhamons mumiekista. Folk ligger på gatorna och svälter samtidigt som Oprah, som har gjort så mycket gott för andra människor, tycker att hon kan lägga en sån stor summa pengar på en liten väska. Hur prioriterar man då? Det var en principsak att hon självklart skulle få titta på väskan. Men har man så mycket pengar att man knappt vet vart man ska lägga dem så kanske man ska skära ner på sin egen lön och ge ännu mer pengar till de fattiga än vad man redan gör. För uppenbarligen räcker inte det som redan ges. Ja för man kan faktiskt välja att inte ta emot pengarna. Det är inget tvång. Jag gillar Uruguays president José Mujica som skänker bort 90% av sin enorma lön varje månad. Den karln verkar vettig.

Jag bryr mig inte om hur väskan såg ut. 

Jag hade gett 500 kr för den. Max.

En sång som passar en au pair

I’m gonna walk a hundred miles
I’m gonna whistle all the while
If that’s what it takes to make me smile
I’m gonna walk a hundred miles

I wanna hold the whole wide world
Right here in my open hands
Maybe I’m just a little girl
A little girl with great big plans

I’m gonna live a crazy dream
Impossible as it may seem
Doesn’t matter what the future brings
I’m gonna live a crazy dream