Kokosnötter och regnbågar

Alla definierar "leva livet" olika. Ibland kan det vara skönt att bara göra ingenting. Men för min sinnesfrids skull måste jag ge mig iväg på nåt som skakar om vardagen ibland. Oftast är det en spelning. Inte för att jag gillar att festa, den perioden i mitt liv kom och gick ganska snabbt när jag var 17 år. Men för att njuta av livemusik och träffa nytt folk. Jag trodde jag skulle ta det relativt lugnt innan jag reser till USA men nu har våren plötsligt fyllts med en flera saker att se fram emot!

I början av året ska jag ha återföreningsfest med klassen som jag tog studenten med. Det följs av 1 års kalas för en liten sötnos som jag ännu inte har träffat. Har precis återupptagit kontakten med en gammal kompis från högstadiet. Vi förlorade kontakten rätt snart efter att hon hade bytt skola så det kommer bli kul att träffa både henne och dottern! Efter det blir det två spelningar och en föreställning.

Det där med att träffa nytt folk är dock inte helt lätt när man är ensam och blyg. När jag först började gå på spelningar vid 18 års ålder så fick jag sällan någon vän med mig. Det var rent ut sagt skitläskigt att ge sig iväg själv då, men jag var väldigt stolt att jag klarade det. I samband med spelningarna fick jag nya vänner som bor över hela världen. Men efter ett tag blir de långa ensamma resorna trista och man känner sig mest bara tjatig som bönar och ber sina vänner att följa med. Man kan inte gilla allt, men jag har på sistone äntligen lyckats övertyga en och annan vän om att det där som lät såå tråkigt i deras öron förut kanske inte var så pjåkigt trots allt, haha. Jag vill inte ställa in en rolig grej bara för att jag inte har någon att gå dit med, men ibland har jag gjort det. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju, men det är svårt att känna nån glädje överhuvudtaget när man tittar till höger och vänster för att säga "Va kul det här är!" och det enda man ser är främlingar. Jag läser just nu Russell Brand's "Booky wook"-böcker. Vid nåt tillfälle hade han fått lov att bo på Hawaii i tre månader för att spela in en film och alla hans kompisar klappade honom på axeln och sa att han inte skulle oroa sig; han skulle ju befinna sig i paradiset.

"Who cares about coconuts and rainbows if you're alone?" - 

Russell Brand

Pepparkaksfobi och skäggskräck

Förra året var det en skola i Laxå som förbjöd barnen att klä ut sig till pepparkakor i Luciatåget, för rektorn var orolig att någon skulle ta illa upp. H*n menade med andra ord; "Jag tror att personer med brun eller svart hy kommer ta oss för rasister". Jag tror dock att den här rektorn måste läsa på i ordboken om vad det innebär att vara rasist. Är det för att pepparkaksgubbarna i sången går hand i hand? Det är en kaka. Som råkar vara brun på grund av ingredienserna man har i degen. Den blir brun liksom. Inget rasistiskt med det. Bara gott. Det blir väl snarare rasistiskt om man tar bort de med brun hy ur Luciatåget. "Pepparkakorna får inte vara med för de har fel hudfärg"...

Nu har Alvikenskolan i Bromölla tagit det hela ett steg längre. I artikeln jag läste i realisten finns det så många läskiga uttalanden att jag ville plocka upp en kudde att hålla för ögonen med. Det vred sig i hela själen. Där har man i år inte bara valt att utesluta pepparkaksgubbarna/gummorna utan även tomtarna. Ingen nämner dock varför. Men plötsligt så ska ännu en tradition bes om ursäkt för och uteslutas. Inga sånger om pepparkakor eller tomtar får vara med heller. Vad är man rädd för nu? Vitt skägg och pösmage?

Det är dessutom obligatorisk närvaro på det här Luciatåget, för det ingår i deras musikutbildning och är en del av den svenska traditionen. Vad händer om de inte närvarar? Ska vi nu också straffa barnen som inte vill lussa?? När jag var liten så lussade vi för att vi ville. Alla dessa måsten förstör glädjen. På Alvikenskolan kommer det i år finnas möjlighet att vara Lucia, tärna eller stjärngosse. Fast stjärngossarna får inte ha stjärnor därför att stjärngossarna ska vara "livvakter åt Lucia"... och låt mig gissa, det är bara pojkarna som får vara stjärngossar?

Vad är grejen med att förbjuda en massa saker hela tiden? Vi har redan dragit gränser mellan länderna så att alla ska veta var de hör hemma och gud bevare mig väl om någon från Irak vill förflytta sig till Sverige. För att citera en klok man; "You know that an immigrant is just someone who used to be somwehere else". "Vi och dem"-tänket förstärks bara när vi håller på såhär. Tomten är knappast en viktig karaktär i mitt liv, men det är ju det som är grejen... han bara finns... han sitter och skrockar i ett hörn och delar ut julklappar, tvingar ner sig i ett gäng storstenar en gång om året och slappar säkert på Barbados resten av tiden. När man förbjuder tomtar och annat obetydligt så förminskar man barnens värld. Vad spelar det för roll om en pojke vill vara tärna? Om en flicka vill vara lucia? Om en pojke vill vara pepparkaksgubbe? Om en flicka vill vara tomtenisse? Om flera barn vill vara Lucia samtidigt? Det är bara en kul grej. Vi i Norden har redan lyckats inbilla oss själva att Lucia var blondin trots att hon var italiensk.

Vi får för oss så mycket tok

Det är ju det här med pengar...

Yes!! Fick precis antagningsbeskedet och kom in på alla kurserna jag hade sökt. Den jag var minst intresserad av var jag reserv på. Så nu har jag tackat ja till "Politik och förvaltning". Skulle tycka att den kursen vore intressant att gå men jag ska prioritera att gå klart lärarutbildningen såklart. Även problemet med det verkar lösa sig. För att få CSN måste jag plugga ett visst antal poäng på heltid och idag fick jag veta att de uppgifter jag har kvar räcker för att skrapa ihop de poängen. Enda anledningen till varför jag sökte andra kurser var för att jag troligen inte skulle kunna få CSN. Det är ju det där med pengar... man får göra vad man kan runt juletider och för att tjugotusen-kronor-till-USA-budgeten ska gå ihop. Man behöver totalt ca 13000-15000 kronor för försäkringar, hälsoundersökningar, få polisregister hemskickat osv. De resterande tusenlapparna sparar jag till min första tid i USA. Det skadar aldrig att ha lite extra med sig. Dessutom får man inte glömma alla övriga kostnader runt omkring. Måste till tandläkaren innan jag åker för det är på tok för dyrt i USA. Jag behöver köpa en laptop så jag har något att lägga in bilderna på. Jag är en enträgen fotograf så min kamera och iphone lär båda vara fullsmockade efter bara ett par dagar! En ny resväska vore bra att ha också. Jag har en mellanstor som jag kommer packa ner allt som jag behöver ha på au pair skolan i. Måste köpa småsaker som är lätta att glömma såsom en adapter. Måste uppdatera passet också. Jag skrev en lista redan i somras och har bockat av saker sen dess.

Nu ska jag ringa CSN och höra om det där med poängen verkligen stämmer. I så fall skickar jag in en ansökan redan idag!

Ouch

Det tog verkligen emot att tacka nej till en familj som jag blev matchad med ikväll. Hittills har jag inte blivit matchad med nån familj som har husdjur, men den här familjen hade hund. Och eftersom att jag helst skulle vilja kunna andas och inte få några alleriattacker när jag är där så fick jag lov att tacka nej. Suck, gillade dem verkligen!

Ett öppet sinne öppnar dörrar

Iiih, blir lika glad i magen varenda gång jag får ett mejl om att jag har matchats med en ny familj. I början var det mest bara läskigt men nu känns det jättekul! Det känns även bra att jag har så lång tid på mig att välja familj så jag behöver inte stressa utan kan tacka nej till vissa familjer utan att oroa mig för om jag kommer hitta en i tid. Har tänkt på en sak dock. På familjernas profiler får dem svara på om huruvida dem skulle vara okej med att au pairen har en gäst som stannar över natten. De flesta brukar svara att au pairen gärna får ha vänner på besök under dagarna men att på nätterna får hon antingen inte ha en övernattningsgäst alls, eller så får hon inte ha nå övernattningsgäster av motsatt kön. Här ser jag två saker som stör mig lite:

1. De utgår nästan alltid från att au pairen är en tjej. Detta händer även på Cultural Cares Au Pair Buzz blogg, där värdföräldrar får hjälpsamma tips från en kvinna. Hon refererar alltid till au pairen som en "hon" i alla sina videos och artiklar. Trots att hon säkerligen vet att även killar kan bli au pairer.
2. De bara antar att tjejen är heterosexuell.

De flesta au pairer är tjejer ...jag gissar att det beror på att vi har uppfostras till att vara vårdande och det har varit vår roll i typ 100 år nu. Men det finns även ett antal killar som åker iväg som au pairer. Hur ska de känna sig delaktiga när vi övriga som är med i programmet snackar som att alla är tjejer? Och hur ska killarna någonsin kunna bygga upp självförtroendet att de är bra på att ta hand om barn när samhället tar för givet att de inte kan bara för att de har råkat födas med ett visst kön? Jag är personligen heterosexuell men kan inte låta bli att fnissa över vad som skulle hända om en familj fick en homosexuell tjej som au pair där regeln "inga övernattningsgäster av motsatt kön" gäller. "Heeelt lugnt för min del, jag har mer än gärna bara tjejer på mitt rum!".

"Alla har vi våra fördomar. De sitter bara på lite olika ställen."

- Carl Hammarén

Inne-mys-väder

Vaknade vid kl 15 idag. Har vänt på dygnet rejält men det är så jag trivs! Är en riktig nattuggla så när jag är ledig passar jag på. Det jobbiga är ju att vända tillbaka sovschemat, men det är det värt!

I förrgår kom äntligen min nya presentationsvideo upp på Cultural Cares sida. Jag var inte nöjd med min första så jag gjorde en ny där jag inkluderade en härlig låt, bilder på mig när jag tar hand om barn och videos på min och bästa vännen Sofies roliga utflykter. Vi är som två stora barn när vi träffas och åker gärna pulka på vintern och åker på spontana biläventyr. Men videon krånglade när jag skulle ladda upp den så CC skulle ladda upp den åt mig. Hur många gånger jag än skickade videon till dem så fick dem den inte. Till slut fick jag lov att ladda upp den på YouTube så de kunde ladda ner den därifrån. En månad senare är vi i hamn, woho! Presentationsvideon ska ju reflektera en själv och den här videon känns som att den gör det.

För övrigt vaknade jag i morse och läste på FB att det snöade och såg en massa vinterbilder. Var nån centimeter vit underbar pudersnö. Men när jag själv öppnade fönstret och tittade ut så var asfalten lika svart som vanligt, haha. Kollar på Aftonbladets live-tv nu istället och avundas de som står i snöyran!!

Det är nåt med December...

Pratade med en gammal klasskamrat från gymnasiet idag. Vi växte upp på samma gård när vi var små och sen träffades vi inte igen förrän vi båda kom in på Rudbeckianska gymnasiets samhällsprogram. Vi blev så nostalgiska när vi pratade minnen så vi har bestämt att försöka få till en klassåterträff i början av nästa år. Ska höra oss för lite först hur stort intresse som finns. Jag minns hur förvånad man blev under gymnasietiden när man pratade med studenter som gick i andra klasser eller på andra skolor, för de sa oftast att de inte hade någon samhörighet i klassen. Och att om de någon gång hittade på en aktivitet utanför skoltid så var det mest för att det var tradition. Vi hade en sån himla tur i vår klass att ingen behövde känna sig utanför. Vi hade absolut de typiska grupperingarna med de "snygga och populära", "sporttjejerna och sportkillarna", "de estetiska drömmarna" osv. Men barriärerna mellan grupperna suddades ut tack vare att de populäraste i klassen var schyssta och faktiskt brydde sig. Jag själv befann mig i nån slags mellanvärld där jag hoppade runt bland grupperna. Jag hade ingen direkt bästa vän i klassen utan trivdes med alla och kunde därför ena dagen umgås med det ena gänget och nästa dag umgås med ett annat. Det kunde tidvis vara tråkigt att ha mina bästa vänner utspridda över stan, men det hade blivit betydligt värre om grupperingarna i min klass höll sig för sig själva.

Samhörigheten gjorde så att vi hade roliga klassfester, massa ploj både under- och efter lektionerna, episka utflykter... och dessutom en oförglömlig studentdag! Vi anordnade de bästa klassfesterna. Alla hade bara kul, dansade, pratade och ingen pressade någon att dricka. Sista året bestod mest utav planering inför studenten och julmys. Rudbeck är Sveriges äldsta gymnasium som håller fast vid gamla traditioner. Så det består av flera vackra byggnader som har mycket historia i sig. Därför var det extra magiskt att befinna sig där på kvällarna. Jag minns en gång när vi precis hade haft sista lektionen för dagen och det var becksvart ute. Vi klev trötta ned för trappan från gamla annexet och blev direkt träffade av snöbollar! Den första snön hade smugit sig på medan vi hade haft lektion och killarna tog tillfället att starta snökrig med oss. Det slutade med att vi alla sprang runt där i mörkret på skolgården, med ett par lampor runt omkring som lös upp snöflingorna som föll ner från himlen. Lite alla-vi-barn-i-Bullerbyn känsla över det hela, haha...

Har en hårddisk full med bilder från den här tiden som jag har bläddrat igenom nu. Jösses så vig jag var. Jag är ju dansare men har inte tagit lektioner på snart 3 år. Tränar hemma, stretchar dock inte så mycket som jag borde. Men de här bilderna får mig att vilja börja med det igen. Man får inte direkt nån medalj för att kunna gå ner i spagat men det är ett roligt partytrick, haha!