Life is a rollercoaster. You just gotta ride it.

Jag börjar mer och mer märka av hur organisationerna fungerar. Vissa saker känns väldigt "shady" och jag lär mig mer och mer att stå på mig. Något jag inte gjorde tidigare för jag litade ju på organisationen. Man tog för givet att de skulle ta hand om en och sätta ens bästa i första hand. Särskilt med tanke på att det är gamla au pairer som jobbar för dem, så tror man ju att de relaterar till ens situation. Men de senaste dagarna har jag nästan känt mig som en privatdetektiv istället! Helt sjukt ju! Ska förklara vad det är som har hänt...

Allt började i förrgår, onsdags, då jag plötsligt blev matchad med en ny familj. Chockad ringde jag CC och frågade om familjen verkligen hade tackat nej till mig eller om det hade skett ett missförstånd. Tjejen jag pratade med sa att familjen hade angett att dem ville ha tysk au pair istället. Det lät otroligt konstigt för jag har bara fått goda intryck av familjen och de har varit noga med att vara ärliga. De ger konstruktiv kritik och vi hade så galet kul när vi snackade via Skype! Så jag kontaktade mina värdföräldrar och frågade varför dem hade tackat nej. "Brad" (påhittat namn) förklarade att hans chef bestämt sig för att säga upp tusentals anställa så inom de närmsta två veckorna ligger hans jobb i riskzonen. Mina värdföräldrar ville inte stå i vägen för mina dröm att bli au pair så de släppte mig fri för att kunna få nya matchningar. Men om allt löser sig med jobbet så ville dem absolut ha mig som au pair. De ville bara inte vara själviska och låta mig sitta fast i deras matchning och sa att de hade all förståelse för om jag hittade en annan familj jag vill jobba för. Jag förklarade att det kommer krävas en väldans massa för att slå deras familj, så jag håller tummarna för att allt löser sig på hans jobb. Jag menar jösses, jag ska inte åka förrän till sommaren. Det finns gott om tid och jag är villig att vänta. Det är den här familjen värd.

Jag mejlade CC och ifrågasatte varför dem hade sagt att familjen ansökte om en tysk au pair. Jag slets mellan att lita på organisationen och att lita på familjen, så jag ville helt enkelt bara att dem skulle dubbelkolla om det stod så på deras profil eller inte. Men tjejen jag pratade med skällde nästan ut mig och tog det väldigt personligt att jag ifrågasatte hennes arbete. Jag fick väldigt luddiga svar om huruvida det verkligen stod såhär på deras profil eller inte. Hon propsade hela tiden på att jag skulle släppa familjen helt och gå vidare för det skulle bara bli ett "rörigt spindelnät" om jag pratade med två familjer samtidigt. Eftersom att jag inte fick något tydligt svar där så valde jag att ta reda på sanningen själv istället. Jag tänker helt enkelt inte släppa taget om en sån här fin familj. Så viktigt är det inte för mig att bli au pair. Det viktigaste är sanningen och att den här familjen får en rättvis chans, precis som att de har gett mig en rättvis chans.

Idag mejlade jag dem och förklarade allt som har hänt. Bara två timmar senare får jag svar av "Brad" plus ett till mejl från kontoret i Boston där båda förklarar att familjen absolut inte har pratat med någon annan au pair sen vår intervju. Och att dem verkligen inte har önskat att specifikt få en tysk au pair! Killen från Boston-kontoret var den första som verkade ta mitt problem på allvar och förstod hur omtumlande det här har varit för mig. Jag slets ju mellan organisationen som jag borde kunna lita på och en familj som jag aldrig har träffat, men som redan känns som mina vänner! Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att "Brad" får behålla jobbet.

Anna - Olaf! You're melting!

Olaf - Some people are worth melting for.

Här går det undan!

Nog för att det fortfarande är oklart om jag kommer jobba för den här familjen eller inte så är jag ändå enormt lättad! Vi får reda på om ena föräldern får behålla jobbet inom ett par veckor som sagt. Jag antar att det var därför familjen togs bort från min profil. För att de plötsligt inte längre kunde garantera att kunna ge mig min veckolön. Men om det nu blir ett 'nej' till slut så vet jag i alla fall att det inte var mig det var fel på så det känns okej! Om än lite tråkigt att jag kanske inte får jobba för dem. Jag vill, vill, vill!!

Precis när jag skulle öppna förpackningen till min nyinköpta laptop (köpt enbart för att kunna använda i USA så jag kan spara mina bilder och filmer någonstans) så frågar pappa vad det är för något. Jag säger att jag har köpt en ny laptop och han stoppar mig genast från att bryta förpackningen.. eeh jaha? Det visade sig att han redan hade köpt en laptop åt mig som överraskning xD hoppsan! Jaha, då blir det att gå till NetonNet igen och få tillbaka 4000 kr som jag kan glatt lägga i min reskassa. Har inte fått se min nya laptop än men eftersom att den här inte tillhörde den direkt dyraste prisklassen så säger pappa att den nya säkerligen kommer vara bättre ;) haha. Så tack pappa!

Puh!

Tack och lov!
Fick just ett långt och välformulerat svar av familjen i New Jersey. En av värdföräldrarna har fått problem på jobbet på grund av att många ska sägas upp och hen vet just nu inte om hen kommer få behålla jobbet eller inte. Jag är fortfarande deras förstahandsval som au pair (puh!) men dem har all förståelse för om jag hittar en annan familj jag vill jobba hos. Men för mig finns det inget annat just nu som lockar, så jag kommer helt enkelt vänta och se om hen får behålla jobbet eller inte. För då blir det dem jag bor hos :) Dem har inte alls tackat nej till Cultural Care. Fy helsike... snacka om att nästan få hjärtsnurp....

Inte en sån bra match trots allt

Jag fattar noll... värdfamiljen i New Jersey har plötsligt tackat nej till mig... jag blev matchad med en ny familj för 10 minuter sedan vilket såklart gjorde mig förvånad. Så jag mejlade direkt familjen i New Jersey och frågade om det blivit ett missförstånd eller om de verkligen hade tackat nej. Men hade inte tålamod att vänta så jag ringde CC direkt och dem sa att familjen hade angett att dem ville ha en tysk au pair istället.... en TYSK!??!? Inte fan sa dem nåt om det till mig. Jag är sjukt ledsen och besviken. Fattar ingenting. Dem har inte gett mig ett enda skäl till att tro att dem inte skulle vilja ha mig som sin au pair. Jävla skit. Ska läsa igenom den nya familjens profil även fast det sista jag har lust med nu är att fortsätta matchningsprocessen.
(Sekunden efter att jag har skrivit att jag ska läsa igenom deras profil så har de tackat nej till mig och jag har blivit matchad med en ny familj istället.... nog för att jag har en stark ansökan och är glad att jag får matchningar nästan direkt efter varje familj som tackat nej, så är det ändå sjukt frustrerande att se den ena efter den andra bara försvinna)... ska kolla in SI idag också.

Problem med kommentarer löst

Blev uppmärksammad på att inte alla kunde kommentera i min blogg. Jag kollade inställningarna och ta mig tusan, om man inte var registrerad användare så fick man inte skriva ;) men nu är minsann problemet löst! Hoppas jag!

Life is hard; it's harder if you're stupid

"Inte... inte... eeh.... inte vill jag.... jag vill inte gärna köpa en laptop som kostar mer än 3500 kr"... bra där Carro. Nu har du nog förvirrat den stackars NetonNet-killen tillräckligt mycket för att ni båda ska vilja sjunka genom jorden under resten av samtalet. Inte hjälpte det att mina datakunskaper är lika med noll. Så fort han trillade över ett komplicerat ord fick han snabbt omvandla det så att en tvååring skulle förstå. När jag sen skulle gå och hämta datorn och han frågade "Vet du hur man hittar till rätt hylla?" så svarade jag "Eeh näe" när jag VISST vet hur man gör det! Skylt 5. Leta efter hylla 118. Hur lätt som helst. Ni vet det där uttrycket "om man behandlar någon som att den är korkad tillräckligt länge så blir den det också"... jao, det var väl så jag kände i det ögonblicket. Men med tanke på första intrycket jag gav så kan jag verkligen inte klandra killen som snällt gick och hämtade min dator ;) haha...

"They hated me. This perky, annoying teacher wearing polka dots and pearls"

When I talk about heroes, I talk about people such as Erin Gruwell. In 1994 a young teacher in Long Beach was assigned a class of low-performing high school students. 150 students from all kinds of ethnicities and gangs who couldn't care less about studying. All they cared about was hating each other. One boy in particular did everything he could to make Erin's life miserable. Until one day... when some other students in the class passed around a note they thought was funny. It was a drawing of that boy having extremly large lips. A reference to the fact that he was African American. Erin told the class that this was the type of caricature that the Nazis had used during the Holocaust to mock Jews and other people whose race was, according to the Nazis, the lowest form of spieces. When she realized that only one student knew what the Holocaust was, her way of teaching took a turn.

Erin understood that her students all had tragic pasts and gave them the opportunity to ventilate those life stories. She handed out journals in which they had to write somthing in every single day. Like a diary. It could be poems, songs... whatever. She didn't grade them and she didn't read them unless the students put them in a special cabinet at the end of the day. One of the girls in Erin's class was particulary angry at the world, but Erin persuaded her to get up in front of her class and tell her life story. Maria stood there in front of these people who she hated and told them about how she at 5 years old had been to more funerals than birthday parties.

Most of those students were poor and came from immigrant families who felt allinated because when trying to follow their dreams they kept getting knocked down. So they joined different gangs instead and started a war which was all about the color of their skin. They weren't really sure of what they were fighting for, all they could tell Erin was that they hated white people because they ruled the world. These kids knew from a very young age that they would always have to fight harder than white people to be successful. And that made them want to give up.

Erin gave them the opportunity to re-write their stories. It didn't have to end with prison or death. The past was in the past. And from now on they were going to celebrate every step they took forward, like reading a book from start to finish. Maria who had been hesitant in the beginning to read "The diary of Anne Frank" quickly felt a connection to that little girl. But once she had finished the book she threw it right across the classroom, furious that her teacher had not told her that Anne died. That little girl had given Maria hope, but if someone as good as Anne ended up dying, then how could a bad person like Maria ever have any hope for a good life? In that moment one of her classmates said "She did make it, Maria. Because she wrote about it. How many of our friends have died and we've never even read an obituary? But because Anne Frank wrote about it she is going to go on living even after her death".

The students decided to send their stories to the woman who had helped keeping Anne and her family hidden. And this little 87 year old lady travelled across the globe to meet them. She was someone who didn't care about their skin color, ethnicity or backgrounds. The kids treated her like she was royal.

Erin and her students made sure that this method of teaching would not be lost just because they graduated and went off to college. They released the book "The Freedom Writers Diary" and in 2007 Hilary Swank played the lead role in the movie, which was brilliant and you all need to see it. These days Erin is in charge of a program which gives teacher's the tools they need to do this exact same thing with their students. Go to http://www.freedomwritersfoundation.org/ to check it out!