Under min lärarutbildning så har vi haft Verksamhetsförlagd utbildning - även kallad VFU. Jag var på en toppenbra förskola där jag lärde mig massor och pedagogerna fick mig att känna mig som en i gänget. Men det var en pedagog där som en dag sa något som gjorde mig paff. Det var flera som hade gått i pension just då och därför hade jag funderat mycket på min egen pension. Kommer jag att ha samma arbete när jag pensioneras? Många lärare klagar på att det här är ett sånt tufft jobb, men sen stannar de ändå kvar för det är för jobbigt att gå tillbaka till högskolan. De fastnar i en ond cirkel och blir till slut deprimerade. En vanlig Svensson arbetar ca 40 år av sitt liv. Det är uppenbarligen en lång tid. Så jag har funderat på vad jag själv ska göra för att inte fastna i den där onda cirkeln. Jag vill inte en dag hata mitt jobb. Jag vill älska det lika mycket då som jag älskar det nu! Därför har jag tankar om att kanske gå ett par fotokurser och arbeta som fotograf ett tag. Det är det enda jag kan tänka mig att göra utöver att vara förskollärare. Det skulle bli en bra paus för att andas någonstans i mitten av min karriär. Efter det går jag gärna tillbaka till att arbeta som förskollärare igen.
Jag nämnde det här för den pedagogen, som själv börjar närma sig pensionen. Hon skrattade och sa att jag har så gott om tid att tänka på det där. När hon fortsatte säga vad hon tyckte så fick jag känslan av att hon tyckte jag var lite fånig och naiv. Som att jag inte förstod att livet är jättelångt. Det är tyvärr ett typiskt svar. Många verkar reagera såhär när unga människor, som jag, pratar om sådant här. Men är vi verkligen så dumma? Bara för att vi tänker på framtiden så betyder det ju inte att vi inte njuter av nuet samtidigt. Jag tycker snarare det är naivt att inte tänka på hur långt eller kort livet är.
För två år sedan kom det ut en bok där författaren hade forskat om vad döende människor ångrar allra mest. Ska den här boken verkligen gå förlorad, eller ska vi vara den första generationen som faktiskt tar till oss de här råden och lever efter dem? När jag når pensionsåldern och en ung elev diskuterar dess framtid med mig så hoppas jag att min attityd fortfarande är att ta för sig av livet. Att lyckas innebär inte att få högst betyg eller bli rik. Se sånt som en trevlig bonus. Jag vill inte sätta där och tänka "
Vart tog all tid vägen? Mitt liv sprang bara iväg!"...
Fem saker som döende ångrar allra mest!
5. Man ångrar att man inte har tillåtit sig själv att vara lycklig.
Är det tufft just nu så lägg dig på en gräsmatta och titta upp i det blå. Små saker är också värda att bli lycklig av.
4. Man ångrar att man inte har hållit kontakten med sina vänner.
När jag får lust att ta kontakt med en gammal kompis så gör jag det bara. Det får bära eller brista. Ibland har jag fått tillbaka den vänskapen, ibland inte. Men man blir ofta förvånad över den positiva responsen!
3. Att man inte har mod att uttrycka sina känslor.
Jag talar om allt med mina vänner. Jag lägger korten på bordet och säger som det är. Det finns ingen poäng med att låtsas som att varenda del i ens liv är ett perfekt pussel. Så om det är rörigt pratar jag om det, för det hjälper.
2. Att man har arbetat för mycket och för hårt.
Särskilt männen hade svarat detta i boken. Vilket jag kan förstå för de uppfostras till att tänka och bete sig såhär. Därför tycker jag det är superbra när hårt arbetade personer som till exempel min pappa väljer att börja segelflyga igen. Gör det ni tycker är kul här i livet. Flytta närmre till jobbet så ni kommer hem lite tidigare om kvällarna, då sparar ni dessutom in pengar på bil och buss så ekonomin mår bättre. Och om du inte trivs med jobbet, byt! Typ en tredjedel av min lärarklass bestod av personer i 40 års åldern som hade bestämt sig för att byta inriktning. Det är bara modigt!
1. Att man inte vågade leva sitt liv som man själv ville, utan levde efter andra människors förväntningar.
Det här är det värsta jag vet. Panikstädningen som sker när man ska få gäster, att man inte pratar med andra om vad som pågår i ens liv för man är rädd att bli dömd, att inte våga ta på sig en baddräkt för man inte har nått "beach 2013", att man ska framstå som den perfekta värden/värdinnan på en fest, veta allt, göra allt, ha MåBra-tidningar liggandes framme lite diskret... jag motarbetar det konstant och vägrar leva efter vad andra förväntar sig av mig. Ibland trillar jag dit och blir sur på mig själv. Men för det mesta känns det riktigt skönt, för guess what? Att inte leva efter vad andra tycker är detsamma som att vara fri!
Sometimes the chains that prevent us from being free are more mental than pysichal
