Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här bilden på Facebook.
När jag var liten så hade jag flera kassettband med sagor och sånger som de flesta barn hade på den tiden. Jag kan än idag se mitt favoritband framför mig, det var blått och hade en bild av Mumintrollet på. Det handlade såklart om "Mumintrollen". Från 1997 och fram till mitten på 2000-talet kom det plötsligt en babyboom på mormors sida av släkten och vi gick från att vara sju barn till nitton stycken! Jag har inga kusiner så jag blev jätteglad över att få så många sysslingar.
En dag skulle vi hälsa på en av mina sysslingar som fyllde år. De vuxna hade såklart köpt presenter och födelsedagskort som även mitt och min systers namn stod på. Men jag kände att jag verkligen ville ge något eget. Som den gången då en släkting gifte sig och jag gav en egenritad teckning och ett upphittat Bamse-klistermärke som det lyckliga paret säkert fick fejka sin glädje till. Men just då kändes den glädjen äkta för mig och det kändes bra att ge bort något. Så nu hade jag bestämt mig för att ge min syssling kassettbandet "Mumintrollen". Jag lyssnade ändå inte så mycket på det längre och var helt säker på att hon skulle ha mer glädje av det än jag. Men vad hände? Jo jag ger bort kassettbandet och alla vuxna börjar protestera. "Neeej, varför ska du ge bort det där bandet? Det vill du väl inte göra. Behåll det du gumman".
De var såklart rädda att jag skulle ångra mig. Men vad hade det gjort? Då hade jag helt enkelt fått ta till mig den livsläxan, att en present får man inte tillbaka. Men jag är än idag övertygad om att jag inte skulle ha ångrat mig. Det var min första erfarenhet av att den största glädjen är att ge, inte att få. Men jag blev berövad den chansen och kände mig orättvist behandlad. Varför får de vuxna ge bort pengar och saker som DE äger, men jag får inte ge bort något som JAG äger? Det här skriver jag inte för att jag är arg på de vuxna, utan tvärtom. Jag själv arbetar ju med barn och förstår lika väl som någon annan att det är jäkligt svårt att alltid veta hur man ska agera i såna här situationer. Därför tar jag nu som vuxen och blivande lärare tillfället att lära mig av både mina egna och andras misstag. Så om du ser ett tillfälle där ett barn vill ge något; låt det göra det då. Och fokusera inte på det negativa, som att hen kanske kommer ångra sig senare. Blir det en sån reaktion så har du ett perfekt tillfälle att berömma barnet för en så osjälvisk handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar