Ett skepp kommer lastat med 1158 ord - utmanar dig att orka läsa allt

Som ett stort fan av rockmusik och som en del av detta community så tänker jag ofta på hur skönt det är att känna sig delaktig i något. Att känna att man har hittat en grupp människor som inte bara delar ens musiksmak men också ens syn på livet. Det är mycket snack i rockvärlden om hur vi måste acceptera varandra för vilka vi är. För det är oftast i rockvärlden som de utstötta och ensamma hamnar. Rocken brukade vara populär men nu har det blivit någon slags undervärldskultur. Jag har fått många nya vänner tack vare den. Men så ser jag en sån massa skitsnack. Nu tänker jag skriva om Justin Bieber bara för att han är ett så lysande exempel. Ingen har väl kunnat undgå den killen. Han är lika älskad som han är hatad. Och så fort de som hatar honom får chansen så kastar de ur sig elaka kommentarer. Det här ser jag mycket särskilt inom rockvärlden vilket gör mig frustrerad. Är det inte vi som alltid säger att det ska vara okej att få vara den man är? Är det inte vi som säger "live and let live"? Men andra människors känslor skiter vi tydligen i. Att de fansen kanske känner att de har hittat ett tryggt community som gör att de inte vill ta livet av sig längre, så långt verkar inte vissa tänka. Det är inte bara rock n roll som räddar liv och gör att personer känner sig sedda och förstådda. Ska inte deras musiksmak få vara lika viktig som vår? Tro mig, jag är inget vidare stort fan av gossen heller men uppenbarligen måste han ju göra någonting bra eftersom att han har så många fans. Är han egentligen en idiot så kommer folk till slut upptäcka det och sluta stötta honom. hans försäljning har ju tydligen redan början sjunka om man ska tro vissa tidningsrubriker.

Oavsett vad så är ju knappast våra idoler så perfekta heller. Det är droger hit och fängelse dit. Många älskar Mötley Crûe trots att sångaren går att ifrågasätta rätt kraftigt. Man kan välja att gilla en persons musik och inte personen själv, men jag har svårt för det. Jag brukade gilla Chris Browns musik men sen slog han skiten ur sin flickvän och då blev hans kärlekslåtsar inte riktigt lika charmiga längre. Han må vara en grym dansare men det krävs mer än så för att imponera på mig. Jag känner massor med fantastiska dansare, har han inget mer att erbjuda förutom det så ser jag ingen mening med att dyrka honom. Hade han jobbat på sina problem och visat att han faktiskt kan bete sig som folk så hade jag släppt det men än så länge ser jag bara mer galenskaper. Men bara för att jag känner såhär om Mr Brown så slösar jag inte min tid på att skriva skit om honom på nätet. Jag har ett på tok för kort liv att leva för att hinna lägga tid på det.

Mina idoler är sådana som tar tag i sina problem. Till exempel Russell Brand som är min senaste idol. Jag var tills nyligen en av de som tyckte han var käpprätt åt helsike galen och inte hjälpte det att läsa hans böcker där han beskriver alla sjuka saker han gjort. Men det som räddade min syn på honom var alla intervjuer jag såg på YouTube innan jag läste böckerna. Han vart ju väldans uppmärksammad för sin intervju med Paxman där han diskuterar politik och vad han tycker måste ändras. Jag höll med honom om vartenda ord och tycker det är synd att han har fått höra precis samma sak som jag, att han är naiv som tänker såhär. Jag tycker vi har gjort världen för komplicerad och svaren finns ofta hos små barn om man frågar dem. Det är väldigt enkelt vad vi måste göra men vuxna människor ser bara hindren. Har ni inte sett intervjun så rekommenderar jag att ni gör det. Själv var jag totalt fast efter detta och har sen dess sett så många intervjuer med Russell Brand att jag inte vågar gissa antalet. 

Politik är för mig inte längre ett tråkigt ”måste” utan något jag engagerar mig i för att jag bryr mig. Jag blir upprörd, intresserad och involverad. Det är den här energin som det måste finnas mera av i dagens skolor. Det började med genus för mig helt enkelt för att jag utbildar mig till förskollärare i en tid då det har debatterats mycket om just genustänket. Jag bryr mig inte om all politik. Det man har erfarenhet av bryr man sig om. Ni kan se vad jag menar i videon: 9:34-10:46 (men det är väl värt att kolla hela!)

Bland viktigaste i livet tycker jag är utbildning. Inte nödvändigtvis skolan, för den kan lika gärna ta död på lusten att vilja lära sig. Ju äldre jag blivit desto mer intresserad har jag blivit av sånt som jag tyckte var urtrist i skolan för lärarna kunde inte få igenom budskapet om vad som var så KUL med det. Det enda jag fick höra var att det var VIKTIGT….. *snark*. Sakta men säkert har jag blivit politiskt engagerad. Det började med genus och nu sprider det sig till andra saker. Ärligt talat så struntar jag fullständigt i vad vänsterpartiet, sossarna, moderaterna och alla dessa har för sig. Özz Nûjen och Russell Brand har fått mig att tänka utanför ”the box” och insett att jag inte behöver välja något av partierna. I själva verket behöver jag inte rösta alls. Och det låter ju helt knäppt. Vi är så inrutade i det här systemet att vi inte ens kan tänka så pass långt längre. ”Va? Ska jag inte rösta? Men hur ska jag då kunna påverka vem som styr alla viktiga beslut?”. Men poängen är att vi inte ska nöja oss. Politik är tråkigt för det finns alltid något man inte är nöjd med. Ledarna bara lovar en massa saker, sedan röstar vi på det partiet vi tycker verkar vara minst sämst och sedan får vi ändå inte som vi vill.

Jag gillar idén med att sätta ner foten och kräva mera. Att kräva kvalitet. De som är rika ska INTE bli rikare och de fattiga ska INTE bli fattigare. Om vi vägrar rösta och säger ”Näe, om någon utav er vill ha vår röst så får ni faktiskt visa att ni förtjänar den först.” så tror jag politikerna skulle få lite eld i baken och börja jobba för alla de där stora slantarna som de håvar in. Russells styrka ligger i att han själv har varit på botten och upplevt samhället från sin sämsta sida. Det roliga är att Paxman ifrågasätter honom under hela intervjun men dagen efter erkände han att det endast var för att få till en intressant intervju. Paxman höll egentligen med om vartenda ord han sa. Russell har öppnat mina ögon på fler sätt än såhär, men det tar vi i ett annat inlägg.