Igår hade jag och Sofie en riktig latdag.
Först gick vi till vår favoritrestaurang Chicco och åt världens godaste tortellini <3
Efteråt svängde vi in på Konsum och köpte bröd till änderna. Sist vi var ner till Svartån och matade dem så vart vi praktiskt taget anfallna för de var så hungriga stackarna. Men nu var de så lugna och gulliga. (Thank God for that, så mätt som jag var så hade jag aldrig orkat springa ifrån dem). Vi rundade av med fika på Kalle på Spången vilket är världens mysigaste café men trots det så har jag inte varit där på flera år. Inte okej! Måste göras om. Snart.
Kalle på Spången <3
Mitt i matkoman fick vi ett av våra spontana infall att kolla ifall Domkyrkan var öppen. I år har vi varit så himla duktiga på att sluta säga "åh det här skulle vara roligt att göra"... istället bara gör vi det! Så nu är det slutsnackat om vad vi missade på historielektionerna i skolan för lärarna gjorde ämnet tråkigt. Nu VILL vi lära oss och då ser vi till att göra det också. Vår kyrka är så vacker och trots att jag inte är troende så älskar jag att lära mig om dess historia. Hur folk levde förr är fascinerande. Det är också därför jag är så intresserad av släktforskning. Jag vet att några av mina förfäder var präster, främst i Dalarna, men det tillhör ju Västerås stift. Domkyrkan skulle stänga om bara en minut så vi hann gå in lite snabbt för att tända ljus och sen frågade vi om hur de fungerar med guidade turer. Både jag och Sofie var på såna rundvandringar i skolan flera gånger men vi lyssnade inte särskilt uppmärksamt. Numera kan jag dock sitta i timmar och googla om Västerås historia för det finns så fantastiska saker att upptäcka. Det visade sig att det kostar bara ca 40 kr per person att boka en rundvandring så inom ett par dagar ska jag ringa och boka en sån!
Ofta när jag läser riktigt bra böcker eller filmer så blir jag så glad att jag genast berättar om det för vem som än vill höra. Jag vill att personen ska läsa samma bok eller se samma film direkt. Men om personen tycker att historien är halvbra eller ogillar sånt som jag gillar så blir jag nästan förolämpad. Urfånigt, jag vet. Men jag tror många av oss har den känslan. Musik, böcker och filmer kan få oss att relatera och känna en massa som är väldigt personligt. De minnen som dyker upp när jag hör en speciell låt framkallar helt andra minnen hos mina vänner. Så man blir överbeskyddande. Jag vet att inte alla känner såhär men jag gör det i alla fall. Så när jag ser en film som jag relaterar till, utifrån mina egna livserfarenheter, så vill jag ju att mina vänner ska få samma relation till filmen som jag fick. Men de kommer aldrig kunna det. Det betyder inte att de kommer tycka att filmen är dålig, men hur jag än vrider och vänder på det så kommer de aldrig att se den ur min synvinkel.
Inatt bestämde jag mig för att se en film som kom ut för flera år sedan. Jag har vetat att den existerar men inte bemödat mig med att se den. Det är en sån där film som de flesta vet existerar men som smälter bort i massproduktionen av historier som ska berättas. Jag tänkte bara kolla en kort stund och sen lägga mig. Men klockan är nu 5 på morgonen och jag kunde inte slita mig ifrån dataskärmen tills den var slut. Min första tanke var att jag direkt måste berätta för hela världen om hur briljant den är. Jag kände igen mig i den, mumlade replikerna trots att jag aldrig har hört dem förr, hade hjärtklappningar när skådespelarna hade hjärtklappningar och bara älskade den. Huvudrollerna spelas av två väldigt kända personer och det här är en film som säkert miljoner människor har sett. Men ändå känns den som bara min. Och den här gången tänker jag behålla den känslan. Jag tänker vara lite självisk och bara njuta av att ha den i min egen lilla värld. Det är okej att få vara lite självisk ibland. Om mina vänner upptäcker den någon dag så hoppas jag att de tycker den är bra. Men jag tror inte de kommer känna igen sig i den på samma sätt som jag gjorde. Mina vänner har andra filmer som de kan relatera till bättre än vad jag kan, utifrån deras egna erfarenheter.
Som ett stort fan av rockmusik och som en del av detta community så tänker jag ofta på hur skönt det är att känna sig delaktig i något. Att känna att man har hittat en grupp människor som inte bara delar ens musiksmak men också ens syn på livet. Det är mycket snack i rockvärlden om hur vi måste acceptera varandra för vilka vi är. För det är oftast i rockvärlden som de utstötta och ensamma hamnar. Rocken brukade vara populär men nu har det blivit någon slags undervärldskultur. Jag har fått många nya vänner tack vare den. Men så ser jag en sån massa skitsnack. Nu tänker jag skriva om Justin Bieber bara för att han är ett så lysande exempel. Ingen har väl kunnat undgå den killen. Han är lika älskad som han är hatad. Och så fort de som hatar honom får chansen så kastar de ur sig elaka kommentarer. Det här ser jag mycket särskilt inom rockvärlden vilket gör mig frustrerad. Är det inte vi som alltid säger att det ska vara okej att få vara den man är? Är det inte vi som säger "live and let live"? Men andra människors känslor skiter vi tydligen i. Att de fansen kanske känner att de har hittat ett tryggt community som gör att de inte vill ta livet av sig längre, så långt verkar inte vissa tänka. Det är inte bara rock n roll som räddar liv och gör att personer känner sig sedda och förstådda. Ska inte deras musiksmak få vara lika viktig som vår? Tro mig, jag är inget vidare stort
fan av gossen heller men uppenbarligen måste han ju göra någonting bra eftersom
att han har så många fans. Är han egentligen en idiot så kommer folk till
slut upptäcka det och sluta stötta honom. hans försäljning har ju tydligen
redan början sjunka om man ska tro vissa tidningsrubriker.
Oavsett vad så är ju knappast våra idoler så perfekta heller. Det är droger hit och fängelse dit. Många älskar Mötley Crûe trots att sångaren går att ifrågasätta rätt kraftigt. Man kan välja att gilla en persons musik och
inte personen själv, men jag har svårt för det. Jag brukade gilla Chris Browns musik men sen slog han skiten ur sin flickvän
och då blev hans kärlekslåtsar inte riktigt lika charmiga längre. Han må vara en
grym dansare men det krävs mer än så för att imponera på mig. Jag känner massor
med fantastiska dansare, har han inget mer att erbjuda förutom det så ser jag ingen mening med att dyrka honom. Hade han jobbat på sina problem och visat att han faktiskt kan bete sig
som folk så hade jag släppt det men än så länge ser jag bara mer galenskaper. Men bara för att jag känner såhär om Mr Brown så slösar jag inte min tid på att skriva skit om honom på nätet. Jag har ett på tok för kort liv att leva för att hinna lägga tid på det.
Mina idoler är sådana som tar tag i sina
problem. Till exempel Russell Brand som är min senaste idol. Jag var tills nyligen en av
de som tyckte han var käpprätt åt helsike galen och inte hjälpte det att läsa
hans böcker där han beskriver alla sjuka saker han gjort. Men det som räddade
min syn på honom var alla intervjuer jag såg på YouTube innan jag läste
böckerna. Han vart ju väldans uppmärksammad för sin intervju med Paxman där han
diskuterar politik och vad han tycker måste ändras. Jag höll med honom om
vartenda ord och tycker det är synd att han har fått höra precis samma sak som
jag, att han är naiv som tänker såhär. Jag tycker vi har gjort världen för
komplicerad och svaren finns ofta hos små barn om man frågar dem. Det är
väldigt enkelt vad vi måste göra men vuxna människor ser bara hindren. Har ni inte
sett intervjun så rekommenderar jag att ni gör det. Själv var jag totalt
fast efter detta och har sen dess sett så många intervjuer med Russell Brand att
jag inte vågar gissa antalet.
Politik är
för mig inte längre ett tråkigt ”måste” utan något jag engagerar mig i för att
jag bryr mig. Jag blir upprörd, intresserad och involverad. Det är den här
energin som det måste finnas mera av i dagens skolor. Det började med genus för
mig helt enkelt för att jag utbildar mig till förskollärare i en tid då det har
debatterats mycket om just genustänket. Jag bryr mig inte om all politik. Det
man har erfarenhet av bryr man sig om. Ni kan se vad jag menar i videon: 9:34-10:46 (men det är väl värt att kolla hela!)
Bland viktigaste i livet tycker jag är utbildning.
Inte nödvändigtvis skolan, för den kan lika gärna ta död på lusten att vilja lära sig. Ju äldre jag blivit desto mer intresserad har jag blivit av sånt som jag
tyckte var urtrist i skolan för lärarna kunde inte få igenom budskapet om vad
som var så KUL med det. Det enda jag fick höra var att det var VIKTIGT…..
*snark*. Sakta men säkert har jag blivit politiskt engagerad. Det började med
genus och nu sprider det sig till andra saker. Ärligt talat så struntar jag
fullständigt i vad vänsterpartiet, sossarna, moderaterna och alla dessa har för
sig. Özz Nûjen och Russell Brand har fått mig att tänka utanför ”the box”
och insett att jag inte behöver välja något av partierna. I själva verket
behöver jag inte rösta alls. Och det låter ju helt knäppt. Vi är så inrutade i
det här systemet att vi inte ens kan tänka så pass långt längre. ”Va? Ska jag
inte rösta? Men hur ska jag då kunna påverka vem som styr alla viktiga beslut?”.
Men poängen är att vi inte ska nöja oss. Politik är tråkigt för det finns
alltid något man inte är nöjd med. Ledarna bara lovar en massa saker, sedan röstar vi
på det partiet vi tycker verkar vara minst sämst och sedan får vi ändå inte som vi vill.
Jag gillar idén med att sätta ner foten och kräva mera. Att
kräva kvalitet. De som är rika ska INTE bli rikare och de fattiga ska INTE bli
fattigare. Om vi vägrar rösta och säger ”Näe, om någon utav er vill ha vår röst
så får ni faktiskt visa att ni förtjänar den först.” så tror jag politikerna skulle få lite
eld i baken och börja jobba för alla de där stora slantarna som de håvar in.
Russells styrka ligger i att han själv har varit på botten och upplevt
samhället från sin sämsta sida. Det roliga är att Paxman ifrågasätter honom
under hela intervjun men dagen efter erkände han att det endast var för att få till en intressant intervju. Paxman höll egentligen med om vartenda ord han sa. Russell har
öppnat mina ögon på fler sätt än såhär, men det tar vi i ett annat inlägg.
Sitter och njuter av det som blev kvar från julens höjdpunkt. Traditionell julmat i all ära men inget slår mormors krustader med champinjonstuvning. De här står på bordet varje påsk och jul. Har aldrig gjort såna själv för man behöver ett speciellt järn. Har sett att det finns färdiggjorda att köpa i butik, men de ser torra och tråkiga ut. Mormor får lära mig någon dag.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja, väldigt många saker. Särskilt i somras då jag och min vän Sofie åkte iväg på så många utflykter som möjligt. Slott, stränder, många skratt... en fantastisk sommar.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag tror inte jag hade några.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ett flertal gamla klasskamrater från högstadiet fick barn, nästan varenda en fick döttrar av nån konstig slump!
Men min vän Lisas dotter föddes förra året!
4. Dog någon som stod dig nära? Ja min farmor.
5. Vilka länder besökte du? Jag stannade i Sverige hela året för att spara pengar till USA.
6. Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? Äventyr! Inte kasta-mig-ut-från-flygplan äventyr för jag gillar inte ens att åka berg o dalbana, men saknade att göra saker som skakar om min vardag.
7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Så många... men 3 juli är en av de speciella dagarna då Sofie och jag besökte både Tidö slott och Engsö slott på samma dag. Det var spontanäventyr och en vacker dag. 21 juli spenderade jag, Sofie och min faster på Vinön. Det var en perfekt dag med massor av sol och bad. Även 8 april var ett viktigt datum då jag såg Lana del Rey uppträda.
8. Vad var din största framgång 2013? Att jag uteslöt en person från mitt liv som bara utnyttjade mig som vän och sket i att göra något snällt tillbaka. Jag hjälper gärna andra att bli framgångsrika om jag tycker att de förtjänar det, men glöm då inte vem som fanns där när du inte var så värst populär.
9. Största misstaget? Jag försöker att aldrig ångra något. Det som hände förr är bara en illusion och jag gjorde det jag tyckte var bäst där och då. Sen kan man bara lära sig av misstagen och se det positiva med det.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte skadat mig men har varit förkyld och haft magsjuka flera gånger.
11. Bästa köpet? Oj, kan inte välja.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Kläder, mat, böcker, filmer, biljetter till föreställningar/spelningar.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Har varit roligt att komma igång med släktforskningen och stilla min nyfikenhet.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013? Black veil brides platta "Wretched and divine" och nästan alla Lana del Reys låtar!!
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare
16. Vad önskar du att du gjort mer? Borde säga att jag skulle lagt mer tid på plugget, men är man skoltrött och inte vill gå in i väggen så har jag gjort helt rätt i att utöka min utbildning med en termin till. Så jag svarar att jag hade velat ta fler promenader då jag älskar naturen.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit skräpmat (fast jag har lärt mig att laga flera olika vegetariska rätter i år, så det är faktiskt ett stort steg framåt).
18. Hur tillbringade du julen? Glodde framför datorn på Julafton. På Juldagen kom mormor hit och vi åt julmat, tittade på "Tomten - en vintersaga" via YouTube, kollade lite andra roliga videos och öppnade paket.
19. Favoritprogram på TV? Galet många
20. Bästa boken du läste i år? Vågar inte ens gissa hur många bra böcker jag har läst. Så kan väl nämna en av dem; "The mortal instruments" serien är väldigt bra.
21. Största musikaliska upptäckten? Walk off the earth. Blev så glad när de annonserade att de kommer till Sverige i vår så jag får se dem live innan jag åker till USA!
22. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag önskade mig en upplevelse, precis som förra året. Både jag och Sofie har kommit fram till att födelsedagar blir bäst på det viset. Man äter nåt gott, kanske shoppar lite och bara umgås med de man trivs bäst med.
23. Något du önskade dig men inte fick? Inte såvitt jag minns. När man har egen inkomst från CSN så kan man ju köpa det mesta själv bara man är smart och fördelar pengarna rätt.
24. Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Sofie överraskade mig med en picknick på en galet
vacker nyöppnad strand. Jag fick skrabbelucker och födelsedagsmuffins och vi hade jättekul!
Sen blev jag firad hemma på kvällen med den obligatoriska
chokladbakelsen från Öhrmans och presenter som kommer till användning i min process att bli au pair! (web cam för att prata med familjer, ryggsäck för utflykter osv.)
25. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Nej jag är väldigt nöjd. Hösten och vintern har varit rätt segt men jag är medveten om att det bara är det sista klivet man tar tillbaka innan man kastar sig ut på ett äventyr. Så det är okej.
26. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Har vågat ha ärmlösa kläder på mig vilket är en big deal då jag inte gillar att visa överarmarna i vanliga fall. Så modig om än fortfarande ganska vanlig är väl svaret.
27. Vad fick dig att må bra? Spontanitet och att jag har tagit vara på livet så mycket.
28. Vem saknade du? Morfar
29. De bästa nya människorna du träffade? Har inte träffat någon ny såvitt jag kan minnas. Kanske någon enstaka person men ingen som har blivit en nära vän.
Julafton blev sisådär rolig men är på bättre humör nu. Jag är inte en sån person som ber om ursäkt för att jag är upprörd. Är jag arg så är jag. Ibland måste man få vara det utan att någon försöker muntra upp en. Det är sunt att få känna som man känner. Man tar sig ur det där till slut och det har jag gjort nu! Ni ser, det behövdes bara lite tid, haha...
Jag har precis spenderat ett par minuter av mitt liv med att skänka pengar till Läkare utan gränser och SOS barnbyar. Tidigare i höstas skänkte jag saker till Unicef också. Det är ofta snack om att såna här organisationer inte alltid använder pengarna till det som uppges. Men något gott måste de ju göra, annars hade de inte funnits kvar. Och om ens hälften av mina pengar används till något nyttigt och bra, då är det värt det i mina ögon. För det är ju inte som att jag själv åker ner till katastrofställen och hjälper till. Då är väl det här det minsta jag kan göra. Särskilt på julafton! Nu ser jag fram emot de närmsta dagarna då jag har en hel massa kul inplanerat.
Farmor
dog, vi hade begravning på Luciadagen, julbordet slutade i katastrof,
jag blev så distraherad av begravningen att jag glömde bort att två
tentor skulle in den veckan, det tar evigheter att hitta en familj att
vara au pair åt, pepparkakshuset gick sönder och syrran kan inte komma hit
och fira jul.
Och just ja. Vi firar tydligen inte jul i min familj i år. Jag vet inte vems idé det var eller när det bestämdes, men det gjordes utan mig i alla fall. Det enda jag vet är att varenda jävel glömde att berätta det för mig. Som vanligt är jag den som inte får reda på saker i den här familjen. Jag tror alla familjer har en sån person. En som konstant står som ett frågetecken och säger "Eeh jaha, och när bestämdes det här?". Det är inte okej och jag är trött på det. Nu rann bägaren över totalt. Vi ska fira jul imorgon istället men det är inte samma sak som på julafton. Inte nog med att vi inte har snö på självaste julafton, men vi har heller ingen julklappsutdelning, julmat eller julmusik. Det är bara regnigt och mörkt. Jippie.
Hade jag fått tid att smälta den här nyheten så hade det kanske gått bra, men jag fick bara reda på det av en slump sent igår kväll... efter att jag hade suttit i en timme och fixat naglarna, funderat på vilka finkläder jag skulle lägga fram och tänkt "åhh va mysigt, imorgon är det äntligen jul". Jag är tydligen den enda i familjen som är så som person. Till mig kan man inte bara komma med en sån nyhet ett par minuter innan och tro att jag kommer acceptera det. Jag måste få tid på mig att smälta det, tänka på det och sen inse att det kanske inte är så farligt trots allt. Det var samma sak när vi skulle sälja vår kanin Linus för ett antal år sedan. Alla i familjen sa "nej nu kan vi inte ha det såhär längre, vi lägger ut en annons redan idag". Eeh jaha, så det här med att få en tidsperiod att njuta av hans sällskap och säga hej då ordentligt är uteslutet? Det här med att han hade varit en extra familjemedlem i åratal flög plötsligt ut genom fönstret verkade det som. Vi ville egentligen inte sälja honom men de andra hade lättare för att bara göra det, medan jag som vanligt var den som satte i bromsklossarna och sa att nu får de fan sakta ner. Jag är så som person helt enkelt. Jag kan inte bara hux flux ta ett så tungt beslut. Men det är inte alla människor som förstår och respekterar att jag behöver den tiden. Det slutade som tur var med att vi behöll Linus i en månad till så att jag fick umgås extra mycket med honom och sen fick han en bra ny ägare. Det var samma sak med farmors begravning. Det lät helt fel att ha den på Luciadagen men det var enda datumet då prästen var ledig. Men efter lite välbehövlig betänketid så kunde jag se det positiva med det hela. Farmor var en varm och mysig person och Lucia är en varm och mysig dag.
Det kommer en tid då man är helt redo att flytta hemifrån och jag har varit redo i så många år att jag numera går på nålar här hemma. Att inte ha full kontroll över sitt eget liv är oerhört jobbigt så när någon bara vänder upp och ner på något man tar för givet så rinner bägaren över. Julafton har vi firat vartenda år sen jag var liten. Det är tradition. Det ska vara så. Som Gustav Svensson säger när dopp i grytan inte står på julbordet:
Lena - "Men vi bestämde ju det. Det var ju aldrig någon som åt av det där."
För ett tag sen så bloggade jag om vad jag vill göra efter att jag kommer hem från USA. Kom på att jag glömde en sak! Jag vill semestra i Australien 3 veckor i december/januari. "Bondi rescue" är en av mina favoritserier och från att Australien har varit ett land som vore trevligt att besöka någon gång, så har det blivit ett måste. Nu under juletider har jag de senaste åren ofta drömt mig bort till hur det är på Bondi beach just precis nu. Det är sommar. Snart är det julfirande och galen nyårsfest. Efter det följer Australia day och stranden kommer vara fullpackad med glada människor från hela världen. Jag vill ha snö på julen men för den här semestern kan jag göra ett undantag. För några dagar sedan blev jag så fruktansvärt trött på matchningsprocessen att jag hade god lust att ta mina sparade pengar och lägga de på en spontanresa till Australien istället. Ibland har jag såna stunder.
Det lättaste hade varit att ställa in allt. Men man kan liksom inte göra så med drömmar. En dröm ska inte vara lätt att uppnå, så om man ger upp när det blir jobbigt så kommer man bara ångra sig efteråt. Vara au pair kan man bara vara upp till 26 års ålder, så det är nu eller aldrig. Skulle jag känna att det inte alls är min grej så är det bara att spara ihop pengar till en flygbiljett och dra hem. Inge mer med det. Australien kommer finnas kvar. Och ska jag åka dit så vill jag ju ha någon med mig. Svårt att övertala någon om det dock. Det är mycket pengar som ska sparas ihop till en sån resa men jag tycker det är värt det. Jag har känt en energi i hela kroppen sen flera år tillbaka att jag måste ta mig från min hemstad. Jag vill resa, bo utomlands och se saker med egna ögon istället för att bara googla. När man väl kommer ut i världen så brukar man inse att det inte är så mycket mer speciellt än sitt hemland. Så kändes det både i London och Paris för min del. I slutändan så är vi alla helt vanliga människor som bor på en och samma planet. Men det finns saker att se i andra länder som inte går att se hemma. Och det är lätt värt att resa för att uppleva detta så man kan stilla sin nyfikenhet och sen åka hem igen. Det är ju nu man ska göra allt detta. Jag tänker inte vänta. Och det är av just den anledningen som jag vill bli au pair. Den där irriterande, skavande känslan av att vara fast på ett och samma ställe kommer snart vara över. Äntligen. Ett halvår kvar, sen drar jag.
Skulle egentligen ha tittat på Svenska hjältar-galan nu men blev distraherad av släktforskning. Tydligen uppträdde en bekant på galan ikväll så får kolla in det på TV4 play senare.
För de som inte vet så har jag ärvt mitt intresse för släktforskning av min underbara morfar. Det tog ett antal år efter att han hade gått bort innan jag satte igång, men det senaste året har varit fullt med roliga upptäckter! Jag har kontakt med två släktingar för tillfället som hjälper mig. Den ena är en av pappas kusiner som också släktforskar. Den andra är min morfars 95-åriga syster som själv inte forskar men som gärna delar med sig av det hon vet genom brevväxling. Båda har skickat ett flertal gamla bilder och jag som mer än gärna hade flyttat till 20-talet med alla stiliga frisyrer och kläder blir lyrisk av det. Än så länge har jag 556 personer i släktträdet och har många fler att lägga till, men det tar tid och energi.
Ur min bildskatt. Farmors mormor Margareta.
Jag har lyckats träffa på två adelssläkter dessutom. Båda var på farmors sida. Hon var väldans adlig tydligen, haha! Terserus och König heter dem. Den första i Terserus-släkten var en man vid namn Engelbertus Olai (Engelbrekt) Helsingus (Olsson) som var hovpredikant åt självaste Gustav Vasa. Jo jag tackar. Båda adelssläkterna är såklart väldigt gamla och har därför idag många grenar. Med andra ord så är det inte jättesvårt att hitta andra personer här i Sverige som också härstammar från dessa. Men det är kul ändå! Mannen som var hovpredikant åt Vasa hade flera barn som hade typiska bibliska namn (pappan var ju trots allt präst)... de hette bland annat Abel, Abraham, Isak och Israel (jag har två Israel i släktträdet... fint namn!). Men barnet som jag härstammar från hette Daniel Engelbrekti (Engelberti) Engelbrektsson Dalekarlus Terserus. Bara Daniel liksom. Haha! Tycker det är roligt hur ett så modernt namn bara ploppar upp sådär.
Nyduschad och mår allmänt bra. Ska snart krypa upp här i datorstolen och se dagens avsnitt av julkalendern. Visst är den bra i år?? I tio år har jag gått omkring och trott att jag har blivit vuxen och tråkig eftersom att jag inte har roats för fem öre av de senaste julkalendrarna. Men i år värmer "Barna Hedenhös uppfinner julen" i hjärtat och får mig att skratta så högt att jag nästan måste kväva mig själv för att inte väcka övriga i huset, om jag tittar på avsnittet mitt i natten. Nattuggla som jag är!
I år blir det ingen snö varken på julafton eller nyårsafton. Den här julen blev inte alls som jag hade tänkt mig med begravning för farmor, ingen snö, ingen chokladkalender och ingen julstämning. Men när jag läser om folk som bor i krigsdrabbade länder och knappt har en mössa att värma sig med så inser jag att jag inte har mycket att gå omkring och klaga på. Såvitt jag vet så kan jag ju nästa år fira jul på ett ställe i USA där de får massvis med snö kring juletid, istället för badväder och solsken. Och jag har haft snö varenda jul i hela mitt liv fram tills nu. Ett enda år kan det väl få regna då. Igår kväll blev jag matchad med en familj som jag verkligen gillar så hoppas de hör av sig så vi kan prata. Vi verkar ha mycket gemensamt och barnen är i de åldrar som jag är mest bekväm att jobba med. De senaste tre-fyra familjerna som jag blivit matchad med hade pälsdjur. Så det var bara att bita i det sura äpplet och påminna mig själv om att det till slut kommer dyka upp något som passar bättre.
Sent igår kväll bakade nattugglan chocolate gingerbread cookies också. Det har blivit en ny jultradition. Ingefära, kanel, mörk choklad, muskovadosocker, nejlika, muskotnöt... man fyller praktiskt taget kakorna med en julexplosion. Jag gör alltid en dubbel sats för de går åt så fort. Receptet finns här för de som är nyfikna!
Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här bilden på Facebook.
När jag var liten så hade jag flera kassettband med sagor och sånger som de flesta barn hade på den tiden. Jag kan än idag se mitt favoritband framför mig, det var blått och hade en bild av Mumintrollet på. Det handlade såklart om "Mumintrollen". Från 1997 och fram till mitten på 2000-talet kom det plötsligt en babyboom på mormors sida av släkten och vi gick från att vara sju barn till nitton stycken! Jag har inga kusiner så jag blev jätteglad över att få så många sysslingar.
En dag skulle vi hälsa på en av mina sysslingar som fyllde år. De vuxna hade såklart köpt presenter och födelsedagskort som även mitt och min systers namn stod på. Men jag kände att jag verkligen ville ge något eget. Som den gången då en släkting gifte sig och jag gav en egenritad teckning och ett upphittat Bamse-klistermärke som det lyckliga paret säkert fick fejka sin glädje till. Men just då kändes den glädjen äkta för mig och det kändes bra att ge bort något. Så nu hade jag bestämt mig för att ge min syssling kassettbandet "Mumintrollen". Jag lyssnade ändå inte så mycket på det längre och var helt säker på att hon skulle ha mer glädje av det än jag. Men vad hände? Jo jag ger bort kassettbandet och alla vuxna börjar protestera. "Neeej, varför ska du ge bort det där bandet? Det vill du väl inte göra. Behåll det du gumman".
De var såklart rädda att jag skulle ångra mig. Men vad hade det gjort? Då hade jag helt enkelt fått ta till mig den livsläxan, att en present får man inte tillbaka. Men jag är än idag övertygad om att jag inte skulle ha ångrat mig. Det var min första erfarenhet av att den största glädjen är att ge, inte att få. Men jag blev berövad den chansen och kände mig orättvist behandlad. Varför får de vuxna ge bort pengar och saker som DE äger, men jag får inte ge bort något som JAG äger? Det här skriver jag inte för att jag är arg på de vuxna, utan tvärtom. Jag själv arbetar ju med barn och förstår lika väl som någon annan att det är jäkligt svårt att alltid veta hur man ska agera i såna här situationer. Därför tar jag nu som vuxen och blivande lärare tillfället att lära mig av både mina egna och andras misstag. Så om du ser ett tillfälle där ett barn vill ge något; låt det göra det då. Och fokusera inte på det negativa, som att hen kanske kommer ångra sig senare. Blir det en sån reaktion så har du ett perfekt tillfälle att berömma barnet för en så osjälvisk handling.
Alla definierar "leva livet" olika. Ibland kan det vara skönt att bara göra ingenting. Men för min sinnesfrids skull måste jag ge mig iväg på nåt som skakar om vardagen ibland. Oftast är det en spelning. Inte för att jag gillar att festa, den perioden i mitt liv kom och gick ganska snabbt när jag var 17 år. Men för att njuta av livemusik och träffa nytt folk. Jag trodde jag skulle ta det relativt lugnt innan jag
reser till USA men nu har våren plötsligt fyllts med en flera saker att
se fram emot!
I början av året ska jag ha återföreningsfest
med klassen som jag tog studenten med. Det följs av 1 års kalas för en
liten sötnos som jag ännu inte har träffat. Har precis återupptagit
kontakten med en gammal kompis från högstadiet. Vi förlorade kontakten
rätt snart efter att hon hade bytt skola så det kommer bli kul att
träffa både henne och dottern! Efter det blir det två spelningar och en
föreställning.
Det där med att träffa nytt folk är dock inte helt lätt när man är ensam och blyg. När jag först började gå på spelningar vid 18 års ålder så fick jag sällan någon vän med mig. Det var rent ut sagt skitläskigt att ge sig iväg själv då, men jag var väldigt stolt att jag klarade det. I samband med spelningarna fick jag nya vänner som bor över hela världen. Men efter ett tag blir de långa ensamma resorna trista och man känner sig mest bara tjatig som bönar och ber sina vänner att följa med. Man kan inte gilla allt, men
jag har på sistone äntligen lyckats övertyga en och annan vän om att det
där som lät såå tråkigt i deras öron förut kanske inte var så pjåkigt
trots allt, haha. Jag vill inte ställa in en rolig grej bara för att jag inte har någon att gå dit med, men ibland har jag gjort det. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju, men det är svårt att känna nån glädje överhuvudtaget när man tittar till höger och vänster för att säga "Va kul det här är!" och det enda man ser är främlingar. Jag läser just nu Russell Brand's "Booky wook"-böcker. Vid nåt tillfälle hade han fått lov att bo på Hawaii i tre månader för att spela in en film och alla hans kompisar klappade honom på axeln och sa att han inte skulle oroa sig; han skulle ju befinna sig i paradiset.
"Who cares about coconuts and rainbows if you're alone?" -
Förra året var det en skola i Laxå som förbjöd barnen att klä ut sig till pepparkakor i Luciatåget, för rektorn var orolig att någon skulle ta illa upp. H*n menade med andra ord; "Jag tror att personer med brun eller svart hy kommer ta oss för rasister". Jag tror dock att den här rektorn måste läsa på i ordboken om vad det innebär att vara rasist. Är det för att pepparkaksgubbarna i sången går hand i hand? Det är en kaka. Som råkar vara brun på grund av ingredienserna man har i degen. Den blir brun liksom. Inget rasistiskt med det. Bara gott. Det blir väl snarare rasistiskt om man tar bort de med brun hy ur Luciatåget. "Pepparkakorna får inte vara med för de har fel hudfärg"...
Nu har Alvikenskolan i Bromölla tagit det hela ett steg längre. I artikeln jag läste i realisten finns det så många läskiga uttalanden att jag ville plocka upp en kudde att hålla för ögonen med. Det vred sig i hela själen. Där har man i år inte bara valt att utesluta pepparkaksgubbarna/gummorna utan även tomtarna. Ingen nämner dock varför. Men plötsligt så ska ännu en tradition bes om ursäkt för och uteslutas. Inga sånger om pepparkakor eller tomtar får vara med heller. Vad är man rädd för nu? Vitt skägg och pösmage?
Det är dessutom obligatorisk närvaro på det här Luciatåget, för det ingår i deras musikutbildning och är en del av den svenska traditionen. Vad händer om de inte närvarar? Ska vi nu också straffa barnen som inte vill lussa?? När jag var liten så lussade vi för att vi ville. Alla dessa måsten förstör glädjen. På Alvikenskolan kommer det i år finnas möjlighet att vara Lucia, tärna eller stjärngosse. Fast stjärngossarna får inte ha stjärnor därför att stjärngossarna ska vara "livvakter åt Lucia"... och låt mig gissa, det är bara pojkarna som får vara stjärngossar?
Vad är grejen med att förbjuda en massa saker hela tiden? Vi har redan dragit gränser mellan länderna så att alla ska veta var de hör hemma och gud bevare mig väl om någon från Irak vill förflytta sig till Sverige. För att citera en klok man; "You know that an immigrant is just someone who used to be somwehere else". "Vi och dem"-tänket förstärks bara när vi håller på såhär. Tomten är knappast en viktig karaktär i mitt liv, men det är ju det som är grejen... han bara finns... han sitter och skrockar i ett hörn och delar ut julklappar, tvingar ner sig i ett gäng storstenar en gång om året och slappar säkert på Barbados resten av tiden. När man förbjuder tomtar och annat obetydligt så förminskar man barnens värld. Vad spelar det för roll om en pojke vill vara tärna? Om en flicka vill vara lucia? Om en pojke vill vara pepparkaksgubbe? Om en flicka vill vara tomtenisse? Om flera barn vill vara Lucia samtidigt? Det är bara en kul grej. Vi i Norden har redan lyckats inbilla oss själva att Lucia var blondin trots att hon var italiensk.
Yes!! Fick precis antagningsbeskedet och kom in på alla kurserna jag hade sökt. Den jag var minst intresserad av var jag reserv på. Så nu har jag tackat ja till "Politik och förvaltning". Skulle tycka att den kursen vore intressant att gå men jag ska prioritera att gå klart lärarutbildningen såklart. Även problemet med det verkar lösa sig. För att få CSN måste jag plugga ett visst antal poäng på heltid och idag fick jag veta att de uppgifter jag har kvar räcker för att skrapa ihop de poängen. Enda anledningen till varför jag sökte andra kurser var för att jag troligen inte skulle kunna få CSN. Det är ju det där med pengar... man får göra vad man kan runt juletider och för att tjugotusen-kronor-till-USA-budgeten ska gå ihop. Man behöver totalt ca 13000-15000 kronor för försäkringar, hälsoundersökningar, få polisregister hemskickat osv. De resterande tusenlapparna sparar jag till min första tid i USA. Det skadar aldrig att ha lite extra med sig. Dessutom får man inte glömma alla övriga kostnader runt omkring. Måste till tandläkaren innan jag åker för det är på tok för dyrt i USA. Jag behöver köpa en laptop så jag har något att lägga in bilderna på. Jag är en enträgen fotograf så min kamera och iphone lär båda vara fullsmockade efter bara ett par dagar! En ny resväska vore bra att ha också. Jag har en mellanstor som jag kommer packa ner allt som jag behöver ha på au pair skolan i. Måste köpa småsaker som är lätta att glömma såsom en adapter. Måste uppdatera passet också. Jag skrev en lista redan i somras och har bockat av saker sen dess.
Nu ska jag ringa CSN och höra om det där med poängen verkligen stämmer. I så fall skickar jag in en ansökan redan idag!
Det tog verkligen emot att tacka nej till en familj som jag blev matchad med ikväll. Hittills har jag inte blivit matchad med nån familj som har husdjur, men den här familjen hade hund. Och eftersom att jag helst skulle vilja kunna andas och inte få några alleriattacker när jag är där så fick jag lov att tacka nej. Suck, gillade dem verkligen!
Iiih, blir lika glad i magen varenda gång jag får ett mejl om att jag har matchats med en ny familj. I början var det mest bara läskigt men nu känns det jättekul! Det känns även bra att jag har så lång tid på mig att välja familj så jag behöver inte stressa utan kan tacka nej till vissa familjer utan att oroa mig för om jag kommer hitta en i tid. Har tänkt på en sak dock. På familjernas profiler får dem svara på om huruvida dem skulle vara okej med att au pairen har en gäst som stannar över natten. De flesta brukar svara att au pairen gärna får ha vänner på besök under dagarna men att på nätterna får hon antingen inte ha en övernattningsgäst alls, eller så får hon inte ha nå övernattningsgäster av motsatt kön. Här ser jag två saker som stör mig lite:
1. De utgår nästan alltid från att au pairen är en tjej. Detta händer även på Cultural Cares Au Pair Buzz blogg, där värdföräldrar får hjälpsamma tips från en kvinna. Hon refererar alltid till au pairen som en "hon" i alla sina videos och artiklar. Trots att hon säkerligen vet att även killar kan bli au pairer.
2. De bara antar att tjejen är heterosexuell.
De flesta au pairer är tjejer ...jag gissar att det beror på att vi har uppfostras till att vara vårdande och det har varit vår roll i typ 100 år nu. Men det finns även ett antal killar som åker iväg som au pairer. Hur ska de känna sig delaktiga när vi övriga som är med i programmet snackar som att alla är tjejer? Och hur ska killarna någonsin kunna bygga upp självförtroendet att de är bra på att ta hand om barn när samhället tar för givet att de inte kan bara för att de har råkat födas med ett visst kön? Jag är personligen heterosexuell men kan inte låta bli att fnissa över vad som skulle hända om en familj fick en homosexuell tjej som au pair där regeln "inga övernattningsgäster av motsatt kön" gäller. "Heeelt lugnt för min del, jag har mer än gärna bara tjejer på mitt rum!".
"Alla har vi våra fördomar. De sitter bara på lite olika ställen."
Vaknade vid kl 15 idag. Har vänt på dygnet rejält men det är så jag trivs! Är en riktig nattuggla så när jag är ledig passar jag på. Det jobbiga är ju att vända tillbaka sovschemat, men det är det värt!
I förrgår kom äntligen min nya presentationsvideo upp på Cultural Cares sida. Jag var inte nöjd med min första så jag gjorde en ny där jag inkluderade en härlig låt, bilder på mig när jag tar hand om barn och videos på min och bästa vännen Sofies roliga utflykter. Vi är som två stora barn när vi träffas och åker gärna pulka på vintern och åker på spontana biläventyr. Men videon krånglade när jag skulle ladda upp den så CC skulle ladda upp den åt mig. Hur många gånger jag än skickade videon till dem så fick dem den inte. Till slut fick jag lov att ladda upp den på YouTube så de kunde ladda ner den därifrån. En månad senare är vi i hamn, woho! Presentationsvideon ska ju reflektera en själv och den här videon känns som att den gör det.
För övrigt vaknade jag i morse och läste på FB att det snöade och såg en massa vinterbilder. Var nån centimeter vit underbar pudersnö. Men när jag själv öppnade fönstret och tittade ut så var asfalten lika svart som vanligt, haha. Kollar på Aftonbladets live-tv nu istället och avundas de som står i snöyran!!
Pratade med en gammal klasskamrat från gymnasiet idag. Vi växte upp på samma gård när vi var små och sen träffades vi inte igen förrän vi båda kom in på Rudbeckianska gymnasiets samhällsprogram. Vi blev så nostalgiska när vi pratade minnen så vi har bestämt att försöka få till en klassåterträff i början av nästa år. Ska höra oss för lite först hur stort intresse som finns. Jag minns hur förvånad man blev under gymnasietiden när man pratade med studenter som gick i andra klasser eller på andra skolor, för de sa oftast att de inte hade någon samhörighet i klassen. Och att om de någon gång hittade på en aktivitet utanför skoltid så var det mest för att det var tradition. Vi hade en sån himla tur i vår klass att ingen behövde känna sig utanför. Vi hade absolut de typiska grupperingarna med de "snygga och populära", "sporttjejerna och sportkillarna", "de estetiska drömmarna" osv. Men barriärerna mellan grupperna suddades ut tack vare att de populäraste i klassen var schyssta och faktiskt brydde sig. Jag själv befann mig i nån slags mellanvärld där jag hoppade runt bland grupperna. Jag hade ingen direkt bästa vän i klassen utan trivdes med alla och kunde därför ena dagen umgås med det ena gänget och nästa dag umgås med ett annat. Det kunde tidvis vara tråkigt att ha mina bästa vänner utspridda över stan, men det hade blivit betydligt värre om grupperingarna i min klass höll sig för sig själva.
Samhörigheten gjorde så att vi hade
roliga klassfester, massa ploj både under- och efter lektionerna, episka
utflykter... och dessutom en oförglömlig studentdag! Vi anordnade de bästa klassfesterna. Alla hade bara kul, dansade, pratade och ingen pressade någon att dricka. Sista året bestod mest utav planering inför studenten och julmys. Rudbeck är Sveriges äldsta gymnasium som håller fast vid gamla traditioner. Så det består av flera vackra byggnader som har mycket historia i sig. Därför var det extra magiskt att befinna sig där på kvällarna. Jag minns en gång när vi precis hade haft sista lektionen för dagen och det var becksvart ute. Vi klev trötta ned för trappan från gamla annexet och blev direkt träffade av snöbollar! Den första snön hade smugit sig på medan vi hade haft lektion och killarna tog tillfället att starta snökrig med oss. Det slutade med att vi alla sprang runt där i mörkret på skolgården, med ett par lampor runt omkring som lös upp snöflingorna som föll ner från himlen. Lite alla-vi-barn-i-Bullerbyn känsla över det hela, haha...
Har en hårddisk full med bilder från den här tiden som jag har bläddrat
igenom nu. Jösses så vig jag var. Jag är ju dansare men har inte tagit
lektioner på snart 3 år. Tränar hemma, stretchar dock inte så mycket som jag borde. Men
de här bilderna får mig att vilja börja med det igen. Man får inte
direkt nån medalj för att kunna gå ner i spagat men det är ett roligt
partytrick, haha!
.JPG)
