“Speed is not always a constituent to great work” - E.A. Bucchianeri

Det får bli två inlägg idag. Jag tog ett beslut precis nyss som var så bra! Har varit så stressad över examensarbetet och meritportföljen att jag inte har orkat skriva någonting nästan. Så istället för att springa runt som en yr höna så har jag bestämt mig för att helt enkelt lämna in meritportföljen senare. Jag kommer ju ändå inte ta examen i Januari så nu kan jag istället fokusera 100% på examensarbetet så det blir klart och kan redovisas i tid. Så får det bli matematik och meritportfölj i början av nästa år, vilket känns helt lagom. Farmor dog igår så det blev en hög med grejer som lades på varandra och då måste man till slut vara realistisk. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska eller någon som kör på oavsett vad och leker superhjälte. Jag tar allt i min egen tid och takt och tack vare det har jag nog besparat mig några åldersrynkor. Skolan är viktig men inte viktigast. Jag väljer att leva medan jag ännu lever.

För att få pengar från CSN i vår så behöver jag läsa fler poäng än bara de gamla uppgifterna på lärarprogrammet. Så jag har sökt in till tre olika kurser. Måste komma in på en utav dem, annars blir det vääääldigt knapert med pengar innan jag åker till USA. Men jag är behörig till alla så tänker inte oroa mig över det. Den 11 december får jag reda på om jag blivit antagen till Politik och förvaltning, Handelsrättslig översiktskurs och/eller Medborgarskap, individ och samhälle. De var de enda kurserna som lät relativt intressanta och som jag troligen skulle ha lite nytta utav.

Om en timme har jag träff över Skype med familjen som jag för tillfället är matchad med. Blir kul att se hur dem är! Så nu ska jag passa på och skriva tre små skoluppgifter innan det är dags. Hej hej!

Mina planer efter USA

Jag har en lista med saker jag vill få gjorda när jag kommer hem från USA. Kommer bli kul att se om mina planer fortfarande ser ut såhär när jag kommer hem!

1. Skaffa egen lägenhet
2. Skaffa jobb som förskollärare (det är brist på detta i hela landet så är inte direkt orolig över att gå arbetslös...)
3. Betala av mina privata skulder (att få en egen, riktig lön kommer bli underbart)
4. Åka på en två-tre veckor lång semester i det nordligaste Sverige

Det där sista har jag längtat efter i fem år nu. När jag var 18 år så föreslog en av mina fastrar att hon och jag skulle åka på en kort skidsemester till Säfsen. Jag som bara var van vid att åka till varmare breddgrader såsom Gran Canaria, Turkiet, Malta och Sicilien tyckte väl att det lät lagom kul. Jag tänkte nog det som de flesta gör, att det kommer bli kallt och jävligt. Men ack så fel man kan ha! Den här semestern är än idag en av mina favoriter!! Tre dagar spenderade vi i en urmysig trästuga i Säfsen. Den stod på en familjs tomt men det kändes som om vi bodde där alldeles själva. Det var uppehåll bara ett par korta stunder, annars snöade det konstant. Så fort vi skulle använda bilen så var vi först tvungna att skrapa och skyffla bort en halvmeter snö. Dagarna spenderade vi i skidbacken, där min faster tålmodigt hejade på mig när jag sakta gled nedför barnbacken... haha. Vi hade med oss fika i form av varm choklad och nå väldans goda pajknyten med champinjoner och annat gott i som faster hade gjort.Vi åkte skidor tills solen gick ner. Kvällarna spenderades framför en film, oftast blev det "Greven av Monte Cristo" (2002) som ingen av oss hade sett förut men blev besatta av. Till det åt vi något riktigt varmt och härligt... pizza eller varma mackor med svampstuvning på...

Det här tänker jag göra om igen när jag kommer hem från USA. Fast denna gång ta en resa upp till nordligaste Sverige och kanske även ta en tur över till Finland och Norge när man är ändå är vid gränserna. Men först och främst köra upp till Kiruna nånstans... polcirkeln... bo i en mysig trästuga och vara omgiven av flera meter snö som faller varenda dag... äta varma mackor... se norrskenet... åka hundsläde.... kanske snöskoter... gå ute i naturen och knäppa fantastiska bilder... gosh alltså... 

”Fantasi är viktigare än kunskap” - Einstein

Igår hade jag en riktig skitdag kan man väl säga. Just nu har jag två stora arbeten att skriva i skolan. Meritportföljen, där man ska förklara hur man vill arbeta som lärare när man har tagit examen. Kul uppgift tycker jag... om jag bara kan komma igång med den!! Examensarbetet står i vägen. Det är mest bråttom med examensarbetet och jag har haft sån otur med det. Man ska egentligen skriva den i ett par men min skrivpartner var tråkigt nog tvungen att ta studieuppehåll, sedan hade jag fyra veckors VFU (praktik på förskolan). Då hade jag tänkt skriva på ex-arbetet under helgerna, men vad hände? Jo jag var magsjuk två av helgerna. Helt utknockad. Sedan dess har det varit väldigt svårt att motivera sig själv att börja skriva något. Jag hade inga frågeställningar klara förrän förra veckan då jag hade möte med min handledare i Eskilstuna. Nu har jag äntligen något att gå på. Igår skulle jag egentligen ha skickat in en stor del av arbetet till henne, men då fick jag plötsligt reda på att farmors vårdare trodde att hon skulle dö snart. Inte fick man någon större lust att plugga då inte. Hon har haft en vårdare som vakat hos henne inatt och jag har varit beredd att åka dit, men idag verkar det ha lugnat ner sig lite. Hon har nog inte långt kvar, men nu har jag i alla fall fått tillräckligt med ro för att kunna plugga. Jag tar lite åt gången. 

Jag har accepterat sedan länge att jag inte kommer ta examen samtidigt som mina klasskamrater för jag har en matematikkurs kvar som jag inte kommer hinna få godkänt på. Men jag är helt lugn med det. För ett år sedan trodde jag att jag skulle ha typ tre kurser till underkända vid det här laget, så det här är faktiskt något jag är glad över! Just nu väntar jag på resultatet på två tentor. I december ska jag skriva två tentor till. Och så ska jag såklart skriva meritportföljen och examensarbetet. Att ta på sig pressen att försöka klara av matematikkursen samtidigt som allt det är bara korkat. Så den får vänta tills vårterminen helt enkelt! Om jag inte hinner klart med den innan USA så tar jag igen den när jag kommer hem. Jag har inget emot det faktiskt. Tokälskade vår matematiklärare så har gärna fler lektioner med henne. Hon är den enda som har fått mig att fatta vad jag håller på med när jag stirrar mig blind på ett mattetal. Vi behöver fler som hon ute i skolorna.

I helgen ska jag ha min andra intervju med en familj. Känner ingen brådska med att tacka Ja till någon än som sagt, blir matchad konstant med nya familjer. Ibland tackar de nej, ibland tackar jag nej. Men den här familjen är en av mina favoriter hittills! 

Ett liv fullt av måsten slutar ofta med ett enda - borde ha gjort

Use a make-up table with everything close at hand and don't rush; otherwise you'll look like a patchwork quilt.
Lucille Ball
Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/keywords/rush.html#ygiWhe444BfzZdIh.99

Tummen upp för genustänk!

Måste säga att jag är imponerad av mig själv. Att jag ens har lyckats få ihop en rätt snygg blogg och nu även fått in mina Instagram-bilder till höger är lite av ett mirakel. Jag är bortskämd med att ha två väldigt tekniska personer i familjen, både pappa och lillsyrran, så jag behöver oftast bara ropa på hjälp så kommer någon springandes, haha...

Idag satte jag och pappa upp ljusslingorna ute på altanen och balkongen. Jag kan inte fatta att det snart är jul, december är en av mina favorittider på året!! Kommer säkert bli kul att fira jul i USA nästa år. 

Här i Sverige kommer jag ju fira jul och nyår många fler gånger under mitt liv så ska passa på att verkligen ta in så mycket av möjligt av den tiden i USA, för jag får kanske aldrig uppleva det igen. Den som lever får se!

Men det blir nog intressant att se hur jag hanterar att USA är landet Storebror och samtidigt är rätt gammaldags av sig. På ett sätt är det ju ett världens ledande länder och som borde vara ett bra exempel för oss andra, men tyvärr brister USA på många sätt som är oerhört frustrerande när man är medveten om det. Men jag skulle aldrig få för mig att beskylla ett helt folkslag för det utan det är självklart vissa individer som står för det. Så jag hoppas att jag träffar människor som är medvetna om bristerna och kämpar för att förändra dem. Precis som att jag tycker om att umgås med personer här i Sverige som är medvetna om bristerna och är villiga att kämpa för att bli av med dem. 

Jag tål inte personer som sätter upp perfekta ytor och som känner behovet att be om ursäkt när de har lite stökigt hemma. Ingen är perfekt så det finns inget att be om ursäkt för. Precis som att många i Norge nu inte kan erkänna att det pågår smygrasism även där, precis som i alla andra länder. Trist, för det finns inget att skämmas för. Man kan bara göra sitt bästa som person och sedan hoppas att de andra ser ens bra exempel och hakar på. Det är något som jag har skrivit om i min au pair ansökan också. Att jag kommer behandla barnen som individer och inte göra skillnad på dem oavsett ålder, etnicitet och kön. Jag kommer inte säga "och du vill säkert ha rosa på dig" bara för att jag talar med en flicka. Men jag kommer heller inte säga nej om hon nu skulle vilja ha en rosa klänning på sig. Ibland gillar man helt enkelt den färgen och det är okej. 

Det här med genus och feminism har missuppfattats något kolossalt tyvärr och många inser inte att det handlar om att öppna världar för barnen istället för att stänga dem. Det handlar inte om att stoppa flickor från att ha klänning och stoppa pojkar att leka med bilar. Det handlar om att låta barnen ha på sig det dem vill och leka med det dem vill, så länge det inte skadar dem eller någon annan. Så om ni ser en flicka leka med bilar eller en pojke som springer runt med klänning, gör då ingen större grej utav det än vad det är. Och om en pojke och en flicka pussar varandra, ta då inte för givet att de är kära och kommer gifta sig en dag. Det kan faktiskt vara så att barnen är homosexuella och bara är glada att de har en kompis som de kan få växa upp med och vara sig själva omkring. (Ja, jag skrev "homosexuell" i samma mening som "barn". Trilla inte av stolen.)

Tummen upp för genustänk!

Sådär ja, nästa tack...

Äntligen! Har i 1½ vecka "suttit fast" i matchningsprocessen med en familj som för det första vill ha en dansk au pair och som för det andra inte verkar ha haft någon koll alls på vad som krävs för att ge ett bra första intryck. Jag trodde de ganska snabbt skulle inse att jag inte är dansktalande men efter att de inte tackat nej efter två dagar så skrev jag ett meddelande till dem och sa att jag tyvärr inte kan bidra med det dem söker. Jag har inte hört ett pip från dem, varken bu eller bä, dessutom så är deras profil knappt ifylld. Det är dem som ska anställa mig, men i matchningsprocessen tycker jag att värdfamiljen måste ge mycket av sig själva också då jag måste veta vad det är jag tackar JA till. Vi ska trots allt bo tillsammans i minst ett år. Men det enda som stod på deras profil var namn, yrken och beskrivning av barnens personligheter. Inga bilder, ingenting om vad för sorts område de bor i, ingenting om vad de gillar att göra på fritiden och vad de skulle ha för förväntningar på mig som au pair. Efter att inte ha fått någon respons på 1½ vecka fick jag till slut lov att kontakta Cultural Care och nu har Boston-kontoret precis sett till så att familjen togs bort från min sida. Nog för att jag inte har bråttom med att hitta en familj. Men ger man sig in i något sådant här så tycker jag att man bör ta sitt ansvar att kolla sin mejl/CC-profil, helst dagligen, och vara snabb på att ge besked. Annars sitter ju jag fast i landet Limbo och kan inte matchas med någon annan värdfamilj som kanske skulle passa mig bättre.

Jag har all förståelse för att något kanske har hänt så de inte har haft tid att tänka på matchningsprocessen just nu, men då är de skyldiga att meddela Cultural Care om detta. Jag tar mig alltid tid att läsa igenom familjers profiler flera gånger och pratar även med dem ifall att mitt första intryck inte stämmer, men 1½ vecka utan ett pip träter på tålamodet. Jag är trots allt väldigt säker på att danska är något jag aldrig kommer att bemästra, haha!

Hej och välkommen till min blogg!

Ända sen jag var ca 12 år har jag velat arbeta med barn och dessutom åka till USA. Att arbeta som au pair känns med andra ord som det perfekta valet. Jag tänkte egentligen åka direkt efter gymnasiet, men hade ingen bra koll på läget då och bestämde mig för klara av högskolan först. Såhär i efterhand är jag glad att jag bestämde mig för det. När jag kommer hem efter att ha varit au pair så kanske jag direkt vill flytta tillbaka till USA och då kan det vara otroligt skönt att ha en utbildning i bagaget och ha något att falla tillbaka på. Nu håller jag precis på och avklarar min högskoleutbildning på lärarprogrammet. Som mest kanske jag inte hinner klart med en matematikkurs, det beror på när jag åker. Men det är okej, det tar jag igen på en termin när jag kommer hem till Sverige.

Just nu finns det inte jättemycket att skriva om min resa då jag var ute i extremt god tid. Lite väl god tid. Cultural Care är väldigt bra på många sätt och vis, men om man inte visar konstant att man fortfarande är intresserad av att åka så bara antar dem att man inte är det. Men jag tyckte inte jag behövde stressa då jag började skriva på min ansökan i början av sommaren, nästan ett helt år innan jag har tänkt åka...

Men nu när matchningsprocessen började för en månad sedan så har jag äntligen kunnat andas lite och haft kul med att göra en bra presentationsvideo (har blivit värsta videoredigeringsexperten som bonus). Än så länge har jag haft 5-6 matchningar varav en familj som passade väldigt bra, men de behövde en au pair redan i slutet av året. Och jag kan inte åka förrän i slutet på mars eller slutet på juni. Jag kan ju tyvärr inte kasta mig iväg hur som helst utan behöver tid för att spara pengar, veta hur jag ska försörja mig under våren om jag inte åker iväg som au pair förrän till sommaren osv...

Känns rätt drygt när CC bara matchar en med familjer som behöver en au pair för en helt annan tidpunkt än när man själv kan åka, för de hoppas att man ska kunna åka tidigare. Men jag har gjort klart för dem sen länge tillbaka att det inte kommer fungera för mig... lite irriterad kan man bli då. För övrigt har jag varit väldigt öppen för vilka familjer jag kan tänka mig att bo hos, så länge tidpunkten passar för både familjen och mig. Men i det stora hela så är personalen på CC väldigt tillmötesgående, trevliga och snabba på att ge en hjälp när man behöver så tummen upp för det!

Ju närmre min resa jag kommer, desto fler uppdateringar blir det! Tills dess, hej då!

One day your life will flash before your eyes. 

Make sure it’s worth watching!